Opulicedrat gammalt utkast

Ut ur mitt liv. Försvinn härifrån. Jag vill inte ha dig här. 

Jag antar att jag till sist har nått den punkten då jag inser sanningen.

Det var hela tiden du som tryckte ner mig och jag fann mig i det. Jag brydde mig för mycket om dina känslor för att se att mina sakta ruttnade bort. Jag ville inte det här. Jag ville aldrig att du skulle lämna mig, jag ville aldrig lämna dig. I sekunder trodde jag att det var ödet. Någon form av framtidshopp kom till mig. Men med facit i hand är ödet bara en jävla dum ursäkt för att slippa göra saker själv och sedan kunna skylla misslyckandet på.

 

Visst brydde du dig om mig. Du tyckte om mig. Det vet jag. Jag vet att du fortfarande gör det, någonstans där inne finns jag. En liten bit av Rebecka. 

Det som gör mest ont är inte du. Det är allt du var. Allt vi var. De där sena nätterna, skratten som ekade över hela staden fylld av människor, orden som om och om spelas på repeat i mitt huvud. Allt det jag nu inser att jag kommer förlora. Allt som jag nu förstår att jag missar och aldrig kommer få vara med om. 

Men om du vill lämnar mig så ska jag inte hålla dig kvar. Jag vet när jag blir lämnad, dissad bortglömmen, bortförd, bortglömd. Jag får försöka förtränga alla minnen där du är huvudperson. 

 

Jag vill inte glömma dig. Jag vill ha dig kvar. Okej jag erkänner. Det är det värsta. Du försänar inte mig. Du har lekt med mig, men jag är ingen köttbit. Jag är en människa. Jag är precis som du. Jag var din bästa vän. 

Nej. Jag vet. Jag vill ha dig här med mig. Nära. Men jag vill inte att du ska veta om det. Jag är rädd att skrämma iväg dig och jag har dig hellre här än där. Även om här är för långt bort.

Jag ville berätta. Jag ville att du ska veta hur ofta jag tänkte på dig, hur mycket du betydde för mig. Men du skulle blivit rädd. Du skulle rymma härifrån och aldrig komma tillbaka.

Men det är så svårt att låta bli att svara och lotsas om att du inte finns. Att ignorera dig när det är du som tar upp min tankekraft dygnet runt.

För sanningen är den att du är perfekt. Du är så jävla bra. För bra för mig. Jag förstår om du vill lämna mig kvar här. Bara sticka.

Det gör ont. Jag blir yr och hela huvudet snurrar. Jag vill bara kräkas och lämna jordens yta.

Jag vill att du ska sakna mig. 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback