Tänker inte berätta hela min historia. Tänker inte låta människor komma in på mitt liv för nära, för jag vet hur illa det kan gå vid det där laget.

Men jag mår inte bra. Just idag suger livet ganska hårt. Jag försöker intala mig att efter regn kommer solsken, att varje tunnel har sitt slut, allt löser sig. Men det har blivit ganska svårt att tro sig själv när det känns som att allt man säger är lögner. 

Det är mitt fel dethär. Jag tar åt mig ansvaret för något jag inte behöver. Jag måste inte vara någon "mamma" som tar hand om alla. Jag klarar inte av den press som jag sätter på mig själv och jag kan inte vara någons fredsmäklare längre. Men jag kan inte sluta bry mig heller. 

Jag antar att det är gamla minnen som förföljer mig och som gör sådär ont. Du, du dudu du förstörde mitt liv den där dagen när nu slutade prata med mig. Du vet vem du är. Jag lider med minnena från detta ofta. Olika ofta olika dagar. Just de senaste dagarna har jag kopplat allt till dig. Känslor, ord, människor. Listan har inget slut. Det är det som gör så ont. Jag tar allt så personligt. Överanalyserar. Vrider sanningen. 

Jag skyller inte på någon. Det är inte deras fel att jag mår dåligt. Det är jag som omedvetet har valt det utav en chans som jag fick. Jag tog chansen men känner mig så illa tvungen.