Jag hatar att du en gång var min. Att jag har så många minnen som är för värdefulla för att kunna raderas. Hur mycket jag än försöker glömma finns de kvar. 

Det är inte så att du var hela min värld. Du var bara en stor del utav den. Det är inte så att jag slösar bort varje vaken sekund jag har åt att tänka på dig. Men då och då kommer små tillbakablickar då jag kommer ihåg ord som du sa, sätt du rörde dig på. Jag kommer ihåg konversationer, smsmeddelanden skickade mitt i natten, tonvis med onödiga och oviktiga saker som vi delade. 

Det finns låtar jag inte längre kan lyssna på, ställen jag inte kan vara på, människor jag inte kan se i ögonen. Tack vare dig. 

Jag har hört att man inte ska älta, man skall icke gräva i saker som är över och släppa taget när det är dags. Jag har släppt taget om dig, jag lovar. Det är alla minnen som håller mig kvar. Som drar mig tillbaka.

 

Tro inte att jag pratar om dig nu. Tro inte att det var du som var en sådan stor del utav mitt liv. Jag vill inte att du ska inbilla dig att jag sitter här på mitt rum och hoppas på att du ska komma tillbaka, som om jag skulle ta tillbaka dig. Nej. Det här är inte en sådan text. Jag skriver inte för att bevisa något. 

För sanningen är den att du är inte den personen. 

 

Människor växer ifrån varran, det är inget konstigt md det. Jag önskar bara att tiden gick lite långsammare. Jag vill inte bli den där förra, jag vill inte vara den därs nästa heller.

Jag vill vara här och nu.