Alltså det kan bli så jävla jobbigt att man bara vill sluta. Bara lägga sig ner på marken och dö. Känna känslan av att andas igen, att leva igen. För vem lever när man bara existerar? 

Det är så himla lätt att ge upp. Det är lättare att vara svag. Varför kämpa när det finns en lättare väg att gå? Men sanningen är den att den svårare vägen blir tusen gånger lättare än den andra när man väl är framme. 

Är det så jobbigt att kämpa lite? Att säga nej? Att erkänna sina förluster för att kunna vinna vad man redan har? 

Jag bara undrar varför så många ger upp. Varför så många fastnar på samma ställe. Jag ska inte bli som alla andra. Jag ska gå hela vägen. Jag ska klara detta. Själv. 

Jag ska.