Jag är otroligt paranoid just nu. Varje gång någon bara påpekar något helt annat kan jag få det till ett sätt att påpeka mitt misslyckande. Jag tror att alla vill mig illa och att allt alltid är mitt fel. "Det är mitt fel att de inte pratar med mig", "att hon väljer att gå just där och inte här" eller "att dom sa det istället för något annat".

 

Det har varigt 3 riktigt jobbiga dagar stundtals. Att ha tårar i ögonen varje gång man går in i ett annat rum och sedan komma ut och se glad ut. Att ha en mask på sig och lotsas om att inget precis hände. Att ljuga folk rätt upp i ansiktet. Det har altid varit lättare att bara hålla med och hålla masken än att berätta hela historian. 
Och sanningen är den att ingen skulle bry sig om du väl berättade den. Då skulle det vara dem som höll masken för dig.

 

Jag mår bra. Jag är stundtals riktigt lycklig. Tills att någon säger något som jag direkt vänder till något annat. Så fort de pratar så sitter jag där med hörlurar i öronen och anstränger mig för att bara höra musiken på högsta nivå. Ingen märker hur illa jag faktiskt mår. Jag är bra på att ha pokerface i vardagen när det inte är så illa. När det bara kommer små små tankar ofta. När de händer större saker, som vid alla speglar här hemma är då jag har svårt att le. Jag har otroligt svårt, när det väl är svårt. Jag vill inte vara någon annan till besvär och jag vill inte bli sedd på ett annat sätt. Jag ses redan annorlunda. Varför göra det värre?