Bland fyllda glas och dumma leenden

Det har gått fem veckor in på det nya året. Idag är det 27 nätter sedan vi dansade runt med fyllda champagneglas och kollade mot en smällande himmel fylld av färgfyllda raketer. Just när klockan slår 00:00 den natten tänds det någon form utav hopp för otroligt många människor.  Patetiskt hopp om att ändra sin livsstil och bli en bättre människa.  Det patetiska ligger inte i drömmarna, det är enligt mig vackert. Det patetiska ligger i att man måste ha ett visst datum och en viss tid för att ändra på någonting som är fel. Eller att tvinga ­­sig själv att hitta fel i sin vardag bara för att det blir nya siffror i almanackan.
När mannen på tv:n skriker in till kameran ”Ring, ring in det nya året” står vi alla där med ett leende på läpparna och tänker hur vi under det nya året ska leva det perfekta livet, hur vi ska sluta röka, börja träna eller vara bättre medmänniskor. Sanningen är den att vi vet alla vad som kommer hända.  Visst vet vi att vi kommer stå med samma dumma leende när ännu ett år har gått.  Vi kommer titta tillbaka på ännu ett misslyckat år.

I år stod jag där. Jag var en av alla dem som ville något. Jag ville precis som alla andra bli bättre, men när jag stod där bland alla andra hoppfulla leenden insåg jag plötsligt något. Det händer inget speciellt just den där sekunden. Ingenting. Man adderar en siffra och kallar 2012 för 2013. Jorden har snurrat ett varv runt solen. Det är inte så att någon i just den sekunden upptäcker någon sorts mirakelmedicin som botar all svält i världen. En jävla siffra byts ut. En sekund. Det händer samma sak varje dag. Första februari, andra februari, tredje osv.

Enligt flera säkra källor t.ex. Aftonbladet är det ytterst få som klara sitt nyårslöfte fullt ut. Bara 40 % håller fortfarande på efter 3 månader. På under 100 dagar har hälften av alla människor som lovat sig själv löften tappat hoppet och gett upp totalt.

Jag frågar mig själv, behöver vi verkligen det här? Måste vi ha en gubbe på tv:n, champagneglas i handen och en speciell siffra i kalendern för att göra sig själv lyckligare?

Vi ser det som att vi får en ny start, en ny chans att göra våra drömmar till verklighet. Men jag tror inte på att vi får några nya chanser, jag tror att vi skapar dem själva. Jag tror inte att det finns någon tjock bok någonstans där alla människors öde står skrivet, jag tror på att vi skriver dem själva. Så varför förlita sig på slumpen och vänta in en viss sekund för att skriva sin egen framtid i den där dumma boken? Grabba tag i pennan direkt och skriv som om ditt liv hängde på det.