Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag försöka det som var omöjligt och tro at det falska var sant? Varför händer detta mig och ingen annan? Det har ju redan hänt mig flera gånger, varför plåga mig mer? Det har hänt flera gånger, men aldrig har ett sådant slag varit så illa som denna gången. Varför ska jag falla i det bottenlösa hålen? Skule det spela någon roll om jag försökte igen och gav det en andra chans eller skulle bara jag snubbla igen?
- Nej jag skulle inte tro det. Inte en chans. Det är över. För sent. Jag hade min chans, men tog den inte. Det sägs att man lär av sina misstag, men borde jag inte vara bäst det? Det har hänt så många gånger. Varför satsar jag inte? Det är ändå det man blir tvungen att göra i slutändan. Gör man inte det finns det inte en chans att man kan vinna. Är man i leken med får man leken tåla. Men vad är det för ursäkt? Jag var inte med i leken. Jag stod vid sidan och kollade på. Är man inte med finns det inget pris, ingen chans att vinna.
Jag gör säkert fel i att erkänna det, men du äranledningen till att jag ligger sömnlös på nätterna, full av takar om dig.
Jag hatar att du en gång var min. Att jag har så många minnen som är för värdefulla för att kunna raderas. Hur mycket jag än försöker glömma finns de kvar.
Det är inte så att du var hela min värld. Du var bara en stor del utav den. Det är inte så att jag slösar bort varje vaken sekund jag har åt att tänka på dig. Men då och då kommer små tillbakablickar då jag kommer ihåg ord som du sa, sätt du rörde dig på. Jag kommer ihåg konversationer, smsmeddelanden skickade mitt i natten, tonvis med onödiga och oviktiga saker som vi delade.
Det finns låtar jag inte längre kan lyssna på, ställen jag inte kan vara på, människor jag inte kan se i ögonen. Tack vare dig.
Jag har hört att man inte ska älta, man skall icke gräva i saker som är över och släppa taget när det är dags. Jag har släppt taget om dig, jag lovar. Det är alla minnen som håller mig kvar. Som drar mig tillbaka.
Tro inte att jag pratar om dig nu. Tro inte att det var du som var en sådan stor del utav mitt liv. Jag vill inte att du ska inbilla dig att jag sitter här på mitt rum och hoppas på att du ska komma tillbaka, som om jag skulle ta tillbaka dig. Nej. Det här är inte en sådan text. Jag skriver inte för att bevisa något.
För sanningen är den att du är inte den personen.
Människor växer ifrån varran, det är inget konstigt md det. Jag önskar bara att tiden gick lite långsammare. Jag vill inte bli den där förra, jag vill inte vara den därs nästa heller.
Jag vill vara här och nu.
- Jag äger 50 nagellack
- Den första bilden jag knäppte var på mitt gosedjur i smyg på kusten för att mamma inte skulle se att jag snodde hennes kamera
- Jag har alltid velat lära mig skateboard. Någon ska jag glida runt i alla världens bästa parker!
- Jag vaknar varje morogn med ett "blåmärke?" på vänster underarm efter att ha legat konstigt och haft armen mot mitt ögonbryn
- Lärt mig att dricka kaffe, enbart för att det kommer se så fint ut när jag går runt i New York med en kaffe i handen och lotsas vara med på Weheartit
- Jag tror att jag bryr mig för mycket om alla i min närhet. Mer än mig själv ibland.
- Jag hör ofta att det låter fel när jag svär. "Ojojojj Rebecka, kan du andvända sådanna ord?!". Jag antar att jag är för snäll för sådant.
- Jag har så jävla bra musiksmak iband.
- Någon vacker jag kommer jag ha tattuerat mig och ha piercing i naveln. Lovar!
- Jag vill spy på bilder som är "fel". Fel inställningar på kameran, fokus på fel ställe eller fel placerade bilder med fel människor. Blää.
Ikväll vägrar jag lägga mig. Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill aldrig vakna. Vill aldrig tillbaka.
Men jag kan inte stanna tiden. Jag kan inte hindra saker som måste ske att inte göra det. Hur mycker jag än vill. Men jag lovar att vara stark. Jag lovar att kämpa. Jag ska vinna denna fighten.
Det här med att vara sjuk.. Hur många änner inte till stadierna man långsamt går igenom?
1. WOOHOO missar skolan! Inser att man slipper alla tråkiga lektioner.
2. Rastlösheten tar över! Okej, du har kollat på tv, film, spelat, vad ska du göra nu? Inget.
3.. Magen kurrar som tusingen. Man måste laga mat som man sedan inte kan äta för allt man äter smakar dunderblä när man är sjuk.
4. Man saknar skolan. Alla kompisar som sitter och pluggar matte blir tillsist något man vill tillbaka till.
5. Man inser hur mycket läxor man kommer få, som man tillsist får sitta med längre än de som faktiskt var på skolan la ner på det där.
Vad händer med världen? Upp är ner. Jag är här, du är där. Människor jag saknat i år är inte längre saknade. Ett ord betyder något helt. Minnen jag aldrig längre tänker på kommer varje sekund och påminner mig.
Aldrig har mina kinder varit så blöta innan. Aldrig har jag varit så snurrig av att bara sätta mig upp. Jag trodde att jag aldrig skulle "fulgråta" så mycket på bara en kväll. Jag antar att alla kan ha fel.
Känslan av att stänga in sig och bygga murar för allt annat levande bara för att kunna sätta sig i sin obäddade säng för att försöka andas något lugnare än innan och försöka så slut på den ström son rinner från ögonen och gör hela tröjan blöt. Bara för att inte bli upptäckt av allt utanför väggarna.
Jag kommer ihåg nätter då jag vaknade. Satte mig upp i mörkret, som om jag skulle kunna se något. Gick fram och tillbaka i förtvivlan, omedvetande om vad och hur jag skulle göra. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Skapade spår på mattan i mitt lilla rosa flickrum.
Jag hade en tanke i mitt huvud som vägrade släppa taget. Jag hade en bild. Ett hjärtslag. Jag kunde se mina egna hjärtslag på en sådan där mätare som alla filmer hade. En sådan som det var ett sträck på som gick upp i två berg och sedan ner igen. Räknade hjärtslagen.
Jag kommer ihåg hur jag gick i takt med hjärtslagen. Mot förstret, mot dörren. Mot förstret och mot dörren igen. För varje steg jag tog gick mätaren snabbare och ljuden av hjärtat blev högre.
Jag minns hur sträcket ändrade riktning. De föll ner och fall från toppen till botten istället. Det blev flera sträck. Alla gick i samma takt. Identiska med varan. Tills att jag satte foten i fel takt. Då ett sträck kom en milli-sekund efter. Då var det kört.
Ju fler steg jag tog ju värre blev det. Men jag kunde inte sluta. Spåren på mattan blev tydligare. Jag ville säga stopp men det skulle bli för mycket. Det skulle inte gå att stoppa. Som en tornado som förstörde inom mig.
Mina handflator blev svettiga, jag blev yr.
Alla sträck blev till trådar istället. Trådar som inte gick att styra och som trasslade ihop sig till en enda hög omöjlig att få upp. Jag fick panik.
Tårar började fyllas i mina ögon som gjorde mig blind för tillfället och mina ben gick som av sig själva. Det blev allt jobbigare att andas och mina tankar blev helt uppstoppade av trådar. Av saker som aldrig kunde lösa sig. Det fanns inget stopp.
Jag ville springa ner och skrika ut. Jag ville lägga mig ner och somna om. Jag ville lotsas om att inget hände. Jag ville förklara för mamma och pappa.
Jag sprang till mina föräldrars sovrum, bytte säng och sov i trygghet de få timmar som fanns kvar av natten.
Jag vet inte vad det var som hände de där nätterna. Kommer förmodligen aldrig att veta. Det är läskigt när man är 9 år och inte kan sätta ord på vad som händer. Inte kan få någon annan att förstå vad man går igenom, för man vet inte om det sjäkv.
Det värsta är att jag vet att detta hände. Flera gånger. Jag vaknade upp i mammas säng. Helt säker och medveten om vad som hänt och samtidigt inbillat mig massor.
Det är ibland svårt att skilja på drömmar och verklighet.
Har lite problem.
Välja grafisk eller foto inriktning. Egentligen har jag nog ganska klart vad jag vill. Men det är så viktigt val. Skulle vara fruktansvärt att välja fel.
Vad vill jag liksom? Min högsta dröm skulle vara att bli skate fotograf. Att vara en del av ett team som åker runt i välden på olika fotningar på grymma ställen. Att jobba som fotograf i städer och fånga ögonblick som ingen annan kan.
Så fotograf? Frilandsfotograf? Fotograf för något stort företag? Eller?
Kanske att jag ska lägga drömmen på hyllan lite och skaffa en annan dröm. Det är ju inte så att jag bara kan tänka mig fot och inget annat. Jag är rädd att förlora intresset med foto om jag läser om det varje dag.
Grafisk då? Kanske lättare att få jobb. Grymt kul! Designa logotyper, affisher och liknande prylar. Skulle faktiskt vara riktigt awsome.
Men jag har inte gett upp drömmen om att måla. Men att leva på konsten känns ganska långt bort för mig just nu. Jag vill kunna leva också. Skulle behöva vara sjukt grym för att kunna jobba med konst på det viset.
Vad hände med att bli au pair?
Så fotografi och målandet på fritiden kanske? Kan vara frilandsfotograf på fritiden? Kämpa mig upp mot toppen!
Mailade precis JFR och anmälde mig som villig för någon målar uppgift där.
Ge mig långa SMS som jag kan läsa om tusen gånger och skratta för varje ord och le dumt för mig själv. Ge mig sömnlösa nätter med tankar om någon speciell. Ge mig nervösa sekunder i väntan på svar och minuter som känns som timmar då jag överanalyserar allt. Ge mig hopp och önskningar.
Jag vill ha någon som är min, jag vill vara någons. Jag vill känna känslan av att falla hårt. Jag vill att han ska vara där och ta emot mig varje gång.
Jag vill hålla i hand. Kyssa läppar och vara nära. Jag ville bara säga att jag vill ha någon nära.
Jag är otroligt paranoid just nu. Varje gång någon bara påpekar något helt annat kan jag få det till ett sätt att påpeka mitt misslyckande. Jag tror att alla vill mig illa och att allt alltid är mitt fel. "Det är mitt fel att de inte pratar med mig", "att hon väljer att gå just där och inte här" eller "att dom sa det istället för något annat".
Det har varigt 3 riktigt jobbiga dagar stundtals. Att ha tårar i ögonen varje gång man går in i ett annat rum och sedan komma ut och se glad ut. Att ha en mask på sig och lotsas om att inget precis hände. Att ljuga folk rätt upp i ansiktet. Det har altid varit lättare att bara hålla med och hålla masken än att berätta hela historian.
Och sanningen är den att ingen skulle bry sig om du väl berättade den. Då skulle det vara dem som höll masken för dig.
Jag mår bra. Jag är stundtals riktigt lycklig. Tills att någon säger något som jag direkt vänder till något annat. Så fort de pratar så sitter jag där med hörlurar i öronen och anstränger mig för att bara höra musiken på högsta nivå. Ingen märker hur illa jag faktiskt mår. Jag är bra på att ha pokerface i vardagen när det inte är så illa. När det bara kommer små små tankar ofta. När de händer större saker, som vid alla speglar här hemma är då jag har svårt att le. Jag har otroligt svårt, när det väl är svårt. Jag vill inte vara någon annan till besvär och jag vill inte bli sedd på ett annat sätt. Jag ses redan annorlunda. Varför göra det värre?
Jag har aldrig riktigt uppplevt så som nu att det gör ont. Det gör jävligt ont att lyssna på något man älskar så mycket. Omöjligt. Att känna hur man bara vill släppa allt och nöta in orden. Att vilja lämna jordens yta. Det är helt sjukt att lyssna på samma ord i samma melodi som spelas dygnet runt utan att släppa den minsta kännslan för den. Jag blir galen. Detta är to die for. Att hitta något som får känslorna växla mellan gråtande i ett hörn till skrattande till kinderna gör ont.
Det är jobbigt när det gör ont att göra något man älskar.
Ord kan tränga sig in i huvudet och hålla mig vaken på nätterna. Melodier kan få mig att behålla en känsla i flera dygn.
Jag är i min egen värld just nu och jag vill aldrig lämna den. Den är tusen gånger bättre. Låt mig aldrig behöva lämna detta.
Alltså det kan bli så jävla jobbigt att man bara vill sluta. Bara lägga sig ner på marken och dö. Känna känslan av att andas igen, att leva igen. För vem lever när man bara existerar?
Det är så himla lätt att ge upp. Det är lättare att vara svag. Varför kämpa när det finns en lättare väg att gå? Men sanningen är den att den svårare vägen blir tusen gånger lättare än den andra när man väl är framme.
Är det så jobbigt att kämpa lite? Att säga nej? Att erkänna sina förluster för att kunna vinna vad man redan har?
Jag bara undrar varför så många ger upp. Varför så många fastnar på samma ställe. Jag ska inte bli som alla andra. Jag ska gå hela vägen. Jag ska klara detta. Själv.
Jag ska.
Jag har alltid undrat varför man drömmer. Att man strävar mot något man kanske aldrig kan nå. När man instället bara kan följa strömmen och vara nöjd med det man har. Min dröm är att känna den frihet som bara fåglar uppnår när de dansar på luftströmmarna och flyger bland molnen.
Men varför skrattar de bara åt mina drömmar? Varför säger de att det är hopplöst att följa dem. Till sist blir alla ändå tvungna att ändra sina mål pga vänner, familj och arbete. Hur mycket ska man låta livet stå i vägen för vad man verkligen vill? Är drömmar bara ett avlägset mål som finns till för att vi ska kunna röra oss framåt tills en dag då tiden tar slut. Så som solen rör sig runt himlen bara för att bli uppäten av mörkret.
Jag är säker på att alla har drömmar. Vissa större och andra mindre. Hade vi inga drömmar skulle vi aldrig längta efter något. Aldrig komma någonvart i livet. För man lever bara en gång och den gången är en chans att verkligen existera. Att göra något som verkligen betyder något. För vad är livet värt om vi inte lever det fullt ut? Jag har lärt mig att man måste sträva mot någonting mer. Det är när man blundar för sina drömmar som man går vilse och glömmer livets mening.
Men varje dag möts man av motstånd som gör att man börjar vackla och tvivla på sig själv. Kanske är det därför man behöver drömmar. För att inte dränkas av verklighetens mörker så behöver man ett ljussken som man kan följa. Ett mål som man kan se. Det finns inga regler för hur du ska följa din dröm. Inga måsten, inga krav. Din dröm är din egen och det är bara du som kan bestämma över den.
Det är inte lätt när man inser att man har fallit i ett bottenlöst hål i flera år. Och helt plötsligt smäller rätt ner på marken. Jag blev liksom utan ord och helt tom. Jag hatade inte, jag grät inte, jag skrattade inte. Jag var tom. Just detta förklarade så mycket. Det berättade om dig. Jag trodde för några sekunder att du var någon annan.
Jag kan inte se på dig nu för allt jag ser är de gamla. De som inte längre är du. Jag ser vad jag vill se, men vet att det bara är en mask. Jag vet att vad jag ser är en illution, en hägring.
Jag börjar få frågor i huvudet.
Sanningen var kanske den att det var mitt fel, Men jag gjorde inget fel. De bara var som det var liksom.
Känslan av att falla så hårt att benen i kroppen inte längre känns och hjärtat hoppar över några slag. Känslan av att i några få sekunder känna sig fri, att kunna leva fullt ut. Innan de bottenlösa hålet får en botten. Innan du får ett eget hål att falla i.
Aldrig mer. Aldrig mer ska jag falla hårt. Aldrig falla hårt för dig.
”Hanna Thooor, 18 år, med dip dye och tungpiersssing och jag ser ut ungefär såhär. ”
”Pannkaka, köttbullar, lite liis, har dom flyttat tv 4 plus någonstans.”
”Klart han vill den kåta jäveln”
”jaHAA”
”Jag får väll ta den då…”
”Jag kan meddela att jag ser dem nu”
Jag kan radda upp olika citat i flera timmar som vi har sagt. Kommer aldrig glömma de där Göteborgskvällarna. Kommer komma ihåg ”Kolla, det är han i idol. TA KORT!!” medans vi kollade på den gana dansaren framför oss inne på Liseberg, eller ”Ta kort på snygga killen i taket på tåget”.
Vi kan kolla på varan och utan att säga ett ända ord förstå varan. Jag kan se på dina sms hur mycket du än försöker dölja det, om du är glad eller ledsen. Vi kan snacka i flera timmar i telefon om allt och ingenting. Jag kan berätta allt för dig.
Det är inte många som kan få mig att få ont i kinderna av att le och skratta så mycket. Jag har aldrig hittat någon som är så lik mig som du är. Junkyard minnen. Kommer heller aldrig glömma när grannen kom in och bakade tårta. Hahah. ”Ah, jag fick ju inget bra första intryck i alla fall”
Kom ihåg mig.
Du är min souldmate. Min tvilling. Min Hanna.
Det har numera blivit en vana. 2013. Åh. Slutet av 2012. jag hatar dig stundtals. Jag behöver en nystart. Jag måste. Jag orkar inte vänta längre, men klarar mig inte utan detta. Det är helt sjukt.
Mindre än en vecka kvar. Jag räknar ner sekunderna. Om en tid ska jag kunna göra vad som helst utan ett monster i mitt huvud. Jag kommer kunna tänka klart och koncentrera mig på viktigare. Jag längtar efter friheten igen. Friheten att vara fast. Det låter omöjligt. Men jag ska dit. Jag lovar. Jag har väntat så på denna tiden. Jag väntar. 2013. Kom snart.
Skärp er nu! Det är mer rasistiskt att klippa bort det! Hörde för några veckor sedan att man inte längre får säga jul lov. Det är för kristet, utan man ska säga vinterlov. Vafan?! "Vad ska du göra på vinterlovet?" "- Fira vinter."
Vad hände med gå til kyrkan och fira anvent? Vad hände med nationalsången? Var är pepparkaks gubbarna?
Kvittar vad man gör. Har man rakad skalle idag så ser man ut som en rasist. Flyttar ifrån Sverige när som helst!!
Kan någon snälla förklara varför det alltid ska vara såhär? När man väl hittar något som man verkligen vill ha så finns det inte i rätt storlek eller r föör dyr.. Just igår skulle jag få en ny snow jacla. Priset kvittade. Hittar kanske 5 olika jackor som jag blir totaal kär i. Ah.. XL,XXL,XXXL,XXXXL,XXXXXL. Kul!
Varför?
Satt på tåget em idag med musik i öronen och kände mig så jävla bäst. Mitt liv liksom äger. Har varit några sådanna dagar de senaste då jag känner att jag mår bara bra trots allt. Jag känner hur jag börjar lova saker och att jag faktiskt kommer klara dem när jag väl börjar försöka. Jag umgås med vänner och nya människor som ajg mår bra bland. Oroar mig inte alls lika mycket längre och jag känner mig starkare än någonsin.
Visst kommer det tider då jag är svag. Trots att huvudet då och då skriker till, säger åt mig att börja ta tag i livet så känner jag att någonstans emellan, här där jag är mår jag trots allt ganska bra. Jag behöver inte kämpa om jag inte vill ta mig härifrån.
Jag behöver inte finnas för något som inte finns för mig. Jag finns för de som vill ha mig. Ha mig som den jag är.
