Hur många gånger har du stått vid spegeln och kollat på dig, utan att känna ångest, utan vara helt nöjd med dig själv? Troligtvis inte så många. Det är slutet på 2012. Idag är jorden ett faligt ställe att leva på. Samhället är fucked up. Vi dödar oss själva- Äter upp oss innifrån. Snart finns inget kvar. Vi har tankar farligare än knivar och knytna händer mot ansikten. Vi kan inte skydda oss från oss själva. Du kan inte ta bort den en del av dig själv. 
Vi sätter upp mål som är för höga. Vi kan inte nå dem. Vi blir besvikna. Depprimerade. Slut. 

Varför ska du se ut som en Barbie för? Tycker du att det är snyggt att se sådär onaturlig ut? Helt ärligt? Jag tycker inte det. Visst att man ska ha något att sikta till. Men när man har ett ideal som inte ens existerar utan är vacker bara för att man har redigerat så mycket i photoshop får man också ett mål som är omöjligt att nå. Inte konstitg att de människorna blir besvikna på sig själva när de inte når det målet. De stirrar sig blint på målet utan att se vad de faktiskt gör. 

Det är hemskt att se hur människor plågar sig själva. Hur de inte kan tänka för att allt de har i huvudet är siffror och andras tankar om sig själv. Sitter det i självförtroende? Eller är de bara så att de är tvungna att bli accepterade av samhället? Iallafall tror de kanske det. 

 

Jag är glad att min tid som en utnyttjat, tyst tjej som levde i mörkret och kröp runt i korridorerna är över. Jag är starkare nu. Tack.