Sämsta uppdateringen på länge. Vad ni har missat är en glömd dator på stationen, kändisblickar, Kalles, pluggande och mer skola. Inte så himla mycket med anra ord.
Rubriken säger det mesta antar jag. Måndag ska vara bra, en ny start på veckan liksom. HA. Tjena.
Väckarklockor som inte ringer är aldrig någon hit. Det blir inte heller vrre att tappa al keso över golvet när man stress springer runt i köket. Åh jag hatar stess!!
Matteprovet vill jag helst inte prata om, lite för tidigt för det.
Bryter även mina egna löften idag, men jag antar att det var för den där jävla keson alltså.
Ha en fin kväll iallafall! Och en fortsatt bra vecka! ♥♥
Igår var hela mitt golv fullt av snyt- och gråt papper efter att ha delat tre timmar tillsammans med denna "film", eller vad man ska kalla det. Är fortfarande berörd.
Ikväll vägrar jag lägga mig. Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill aldrig vakna. Vill aldrig tillbaka.
Men jag kan inte stanna tiden. Jag kan inte hindra saker som måste ske att inte göra det. Hur mycker jag än vill. Men jag lovar att vara stark. Jag lovar att kämpa. Jag ska vinna denna fighten.
Ja kanske. Var igår och pratade med den som styr över dagis och fritids här i samhället. Dessutom tog min på-någt-sätt-grafiskformgivare-och-fotograf-som-äger-en-eget-företag-slasch-reklambyrå-släkting tag i mig och pratade lite. Kanske sommarjobb fixat, troligtvis praktik (till om två och ett halvt år) fixat.
Fick precis ett mail från JFR, och jag har "gått vidare" i tävlingen och har fått en uppgift att teckna en fjäder. Jag ska också visa mina "talanger" i tidigare värk och göra enh egen tolkning på JFR.
Dessutom fick jag 30 % rea på hela mitt nästa köp där. Woho.
Detta betyder att helgen blir med penna i handen och musik i öronen.
Vad händer med världen? Upp är ner. Jag är här, du är där. Människor jag saknat i år är inte längre saknade. Ett ord betyder något helt. Minnen jag aldrig längre tänker på kommer varje sekund och påminner mig.
Aldrig har mina kinder varit så blöta innan. Aldrig har jag varit så snurrig av att bara sätta mig upp. Jag trodde att jag aldrig skulle "fulgråta" så mycket på bara en kväll. Jag antar att alla kan ha fel.
Känslan av att stänga in sig och bygga murar för allt annat levande bara för att kunna sätta sig i sin obäddade säng för att försöka andas något lugnare än innan och försöka så slut på den ström son rinner från ögonen och gör hela tröjan blöt. Bara för att inte bli upptäckt av allt utanför väggarna.
Jag kommer ihåg nätter då jag vaknade. Satte mig upp i mörkret, som om jag skulle kunna se något. Gick fram och tillbaka i förtvivlan, omedvetande om vad och hur jag skulle göra. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Skapade spår på mattan i mitt lilla rosa flickrum. Jag hade en tanke i mitt huvud som vägrade släppa taget. Jag hade en bild. Ett hjärtslag. Jag kunde se mina egna hjärtslag på en sådan där mätare som alla filmer hade. En sådan som det var ett sträck på som gick upp i två berg och sedan ner igen. Räknade hjärtslagen. Jag kommer ihåg hur jag gick i takt med hjärtslagen. Mot förstret, mot dörren. Mot förstret och mot dörren igen. För varje steg jag tog gick mätaren snabbare och ljuden av hjärtat blev högre. Jag minns hur sträcket ändrade riktning. De föll ner och fall från toppen till botten istället. Det blev flera sträck. Alla gick i samma takt. Identiska med varan. Tills att jag satte foten i fel takt. Då ett sträck kom en milli-sekund efter. Då var det kört. Ju fler steg jag tog ju värre blev det. Men jag kunde inte sluta. Spåren på mattan blev tydligare. Jag ville säga stopp men det skulle bli för mycket. Det skulle inte gå att stoppa. Som en tornado som förstörde inom mig. Mina handflator blev svettiga, jag blev yr.
Alla sträck blev till trådar istället. Trådar som inte gick att styra och som trasslade ihop sig till en enda hög omöjlig att få upp. Jag fick panik. Tårar började fyllas i mina ögon som gjorde mig blind för tillfället och mina ben gick som av sig själva. Det blev allt jobbigare att andas och mina tankar blev helt uppstoppade av trådar. Av saker som aldrig kunde lösa sig. Det fanns inget stopp.
Jag ville springa ner och skrika ut. Jag ville lägga mig ner och somna om. Jag ville lotsas om att inget hände. Jag ville förklara för mamma och pappa.
Jag sprang till mina föräldrars sovrum, bytte säng och sov i trygghet de få timmar som fanns kvar av natten.
Jag vet inte vad det var som hände de där nätterna. Kommer förmodligen aldrig att veta. Det är läskigt när man är 9 år och inte kan sätta ord på vad som händer. Inte kan få någon annan att förstå vad man går igenom, för man vet inte om det sjäkv.
Det värsta är att jag vet att detta hände. Flera gånger. Jag vaknade upp i mammas säng. Helt säker och medveten om vad som hänt och samtidigt inbillat mig massor.
Det är ibland svårt att skilja på drömmar och verklighet.
Välja grafisk eller foto inriktning. Egentligen har jag nog ganska klart vad jag vill. Men det är så viktigt val. Skulle vara fruktansvärt att välja fel.
Vad vill jag liksom? Min högsta dröm skulle vara att bli skate fotograf. Att vara en del av ett team som åker runt i välden på olika fotningar på grymma ställen. Att jobba som fotograf i städer och fånga ögonblick som ingen annan kan. Så fotograf? Frilandsfotograf? Fotograf för något stort företag? Eller?
Kanske att jag ska lägga drömmen på hyllan lite och skaffa en annan dröm. Det är ju inte så att jag bara kan tänka mig fot och inget annat. Jag är rädd att förlora intresset med foto om jag läser om det varje dag.
Grafisk då? Kanske lättare att få jobb. Grymt kul! Designa logotyper, affisher och liknande prylar. Skulle faktiskt vara riktigt awsome.
Men jag har inte gett upp drömmen om att måla. Men att leva på konsten känns ganska långt bort för mig just nu. Jag vill kunna leva också. Skulle behöva vara sjukt grym för att kunna jobba med konst på det viset.
Vad hände med att bli au pair?
Så fotografi och målandet på fritiden kanske? Kan vara frilandsfotograf på fritiden? Kämpa mig upp mot toppen!
Mailade precis JFR och anmälde mig som villig för någon målar uppgift där.
Ge mig långa SMS som jag kan läsa om tusen gånger och skratta för varje ord och le dumt för mig själv. Ge mig sömnlösa nätter med tankar om någon speciell. Ge mig nervösa sekunder i väntan på svar och minuter som känns som timmar då jag överanalyserar allt. Ge mig hopp och önskningar.
Jag vill ha någon som är min, jag vill vara någons. Jag vill känna känslan av att falla hårt. Jag vill att han ska vara där och ta emot mig varje gång.
Jag vill hålla i hand. Kyssa läppar och vara nära. Jag ville bara säga att jag vill ha någon nära.
Kanske istället borde börja med något lite mer klassiskt som "Ny vecka, nya möjligheter" som rubrik? Lite väl drömmande för en drömmande Rebecka. Mitt liv flyter på vackert. Händer mycker nytt och glatt. Skratt och leenden är vardag. Har längtat lite till skolan faktiskt. Få kommat tillbaka till alla söta puckon, göra klart min Kalles Kaviar. Ska gå långa saknade promenader, träffa saknade människor, lägga massor av massor av tid på att göra ingenting och inte läxor. Så skönt!
Biomys denna söndagen. Blev lite kris när vi var sju personer som skulle kolla och bara sex platser fanns. Alla var slutsålda. Trots var den enda som inte såg filmen utan en annan den ända som var riktigt nöjd. Resten satt sedan lite små besvikna. Mammas pojkar, helt okej men inte mer.
Blir så sjukt trött av människor ibland. "BEACH 2013". Åh blää.. Varför är det så mycket uppståndelse över detta?
Jag har inte gått igenom en ända dag utan att höra, läsa, se något om viktminskning/gym/träning/whatever som handlar om detta. Blir bara sjukt trött när människor inte längre tränar för att må bra utan för att gå ner i vikt och få uppmärksamhet. Och just det faktum att de flesta av alla som gör såhär en sådana som inte alls behöver det. Bloggar är proppfulla med inspirerande bilder på människor som inte äns finns på riktigt och som bara är redigerade och fotoshoppade. Galet hur människor ser på drömmar idag.
Tjena tjena! Sitter här i mitt nymålade rum och sjunger för ful hals på alla gamla dåliga låtar som vägrar försvinna ur huvudet OCH oj va trevligt! Fick precis en längta-till-sommare-och-alla-skate-fotninger-feelning. GAAH.
Det är lördag idag. Nu mår vi bra!
Hämtade mina bruna linser i morses. Underbart men läskigt. Känner mig som en vampyr och vågar knappt gå förbi speglar med dem i. Har fått höra att jag ser ut som Bella Swan i dem och en pizza bagare. Jag föredrar självklart pizzabagaren!
Idag har jag dessutom bara tuggat upp ett halvt tuggumi paket, vilket är ett framsteg! Drogandet av tuggumi börjar bli bättre med andra ord!
Har fått ett par riktigt jobbiga tankar som vägrar släppa taget. FÄRGA HÅRET? Blev lite inspirerad av kusinis gissar jag, har dock lite problem. Hur ska det vara? Vad vill jag? Vill jag färga? Ska jag färga? Har jag trötnat?
Japp, jag lovar! Jag mår bra! Jag är INTE depprimerad, bara mycket trött och utmattad. Allt är jobbigt vissa stunder och andra är allt bättre än någonsin. De senaste två dagarna har jag hört om massor av vänner, familj, klasskompisar som undrar hur det r med mig egentligen. "Hur mår hon egentligen?", "Jag vill inte se något ledsamt inlägg på bloggen ikväll" eller " Vill du prata så finns jag."
Jag är otroligt paranoid just nu. Varje gång någon bara påpekar något helt annat kan jag få det till ett sätt att påpeka mitt misslyckande. Jag tror att alla vill mig illa och att allt alltid är mitt fel. "Det är mitt fel att de inte pratar med mig", "att hon väljer att gå just där och inte här" eller "att dom sa det istället för något annat".
Det har varigt 3 riktigt jobbiga dagar stundtals. Att ha tårar i ögonen varje gång man går in i ett annat rum och sedan komma ut och se glad ut. Att ha en mask på sig och lotsas om att inget precis hände. Att ljuga folk rätt upp i ansiktet. Det har altid varit lättare att bara hålla med och hålla masken än att berätta hela historian. Och sanningen är den att ingen skulle bry sig om du väl berättade den. Då skulle det vara dem som höll masken för dig.
Jag mår bra. Jag är stundtals riktigt lycklig. Tills att någon säger något som jag direkt vänder till något annat. Så fort de pratar så sitter jag där med hörlurar i öronen och anstränger mig för att bara höra musiken på högsta nivå. Ingen märker hur illa jag faktiskt mår. Jag är bra på att ha pokerface i vardagen när det inte är så illa. När det bara kommer små små tankar ofta. När de händer större saker, som vid alla speglar här hemma är då jag har svårt att le. Jag har otroligt svårt, när det väl är svårt. Jag vill inte vara någon annan till besvär och jag vill inte bli sedd på ett annat sätt. Jag ses redan annorlunda. Varför göra det värre?
Jag har aldrig riktigt uppplevt så som nu att det gör ont. Det gör jävligt ont att lyssna på något man älskar så mycket. Omöjligt. Att känna hur man bara vill släppa allt och nöta in orden. Att vilja lämna jordens yta. Det är helt sjukt att lyssna på samma ord i samma melodi som spelas dygnet runt utan att släppa den minsta kännslan för den. Jag blir galen. Detta är to die for. Att hitta något som får känslorna växla mellan gråtande i ett hörn till skrattande till kinderna gör ont.
Det är jobbigt när det gör ont att göra något man älskar.
Ord kan tränga sig in i huvudet och hålla mig vaken på nätterna. Melodier kan få mig att behålla en känsla i flera dygn.
Jag är i min egen värld just nu och jag vill aldrig lämna den. Den är tusen gånger bättre. Låt mig aldrig behöva lämna detta.
Alltså det kan bli så jävla jobbigt att man bara vill sluta. Bara lägga sig ner på marken och dö. Känna känslan av att andas igen, att leva igen. För vem lever när man bara existerar?
Det är så himla lätt att ge upp. Det är lättare att vara svag. Varför kämpa när det finns en lättare väg att gå? Men sanningen är den att den svårare vägen blir tusen gånger lättare än den andra när man väl är framme.
Är det så jobbigt att kämpa lite? Att säga nej? Att erkänna sina förluster för att kunna vinna vad man redan har?
Jag bara undrar varför så många ger upp. Varför så många fastnar på samma ställe. Jag ska inte bli som alla andra. Jag ska gå hela vägen. Jag ska klara detta. Själv.
Det var länge sedan jag kände såhär. Gud. Kärlek vid första öronkastet? Jag vill bara dansahela natten och säga godnatt världen. Åh.
Det är fullmåne i kväll. Vi springer genom natten, jagar morgonen. Det är fullmåne vi är inte unga längre. Men det gör oss ingenting Det är fullmåne i kväll.
Det var nyss det var länge sedan. Ett maraton i mörkret där vi jagar sanningen. Nu eller aldrig. Vi är inte unga längre. Men det gör oss ingenting vi kan göra allt igen.
Det här får vi aldrig. Får vi aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Aldrig får vi, aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden.
Jag minns varje ord vi sa. Vi hoppar över stängslet så kommer allt bli bra. In i elden. Vi är inte unga längre. Men det gör oss ingeting. Sista dansen är i kväll.
Det här får vi aldrig. Får vi aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka Det här är dansen före döden. Aldrig får vi, aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Det här är dansen före döden.
Allt är förlåtet det finns ingen ånger. Stoltheten rinner i våra ådror. Allt som vi är nu. Allt som vi var då. Sätter våra ekorrhjul i lågor. Det är fullmåne och vi är inte unga längre. Men det gör oss ingenting sista dansen är ikväll.
Det här får vi aldrig. Får vi aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka Det här är dansen före döden. Aldrig får vi, aldrig. Det här får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Det här är dansen före döden.
Det gör ont att inte vara "den" för dig längre. Jag vill vara tjejen som jag var för dig i somras. Jag vill vara den som vet mest om dig, tjejen som står dig närmast.
Det jobbigaste är att behöva se dig. Att behöva le mot dig och att tvingas till att tillbringa oönskad tid med dig. Jag hatar den du har fått mig bli. Jag klarar inte längre av att lotsas som att jag fortfarande är din.
Jag klarar inte intala mig lögner. Det är fel att ljuga.
Jag vill sluta. Jag vill. Men jag kan inte lämna något av vad jag älskar mest bara för at lämna dig. Det är allt eller inget.
Jag hatar att du istället har ersatt mig. Att jag inte längre är "den" för dig. Jag är bortglömd.
Du kan få mig att le, skratta men också gråta och känna mig ensamast i världen. Du leker med mina känslor, och jag vet om det. Utan att göra något åt det.
För jag vill så gärna ha dig som du va innan. Ha mig som jag var innan. Jag saknar tiden då jag fick ont i kinderna av att ha skrattat så mycket och jag saknar tiden som du var i mitt huvud hela tiden.
Jag ville nog bara säga det. Jag ville bara säga att jag saknar dig.
Jag har alltid undrat varför man drömmer. Att man strävar mot något man kanske aldrig kan nå. När man instället bara kan följa strömmen och vara nöjd med det man har. Min dröm är att känna den frihet som bara fåglar uppnår när de dansar på luftströmmarna och flyger bland molnen.
Men varför skrattar de bara åt mina drömmar? Varför säger de att det är hopplöst att följa dem. Till sist blir alla ändå tvungna att ändra sina mål pga vänner, familj och arbete. Hur mycket ska man låta livet stå i vägen för vad man verkligen vill? Är drömmar bara ett avlägset mål som finns till för att vi ska kunna röra oss framåt tills en dag då tiden tar slut. Så som solen rör sig runt himlen bara för att bli uppäten av mörkret.
Jag är säker på att alla har drömmar. Vissa större och andra mindre. Hade vi inga drömmar skulle vi aldrig längta efter något. Aldrig komma någonvart i livet. För man lever bara en gång och den gången är en chans att verkligen existera. Att göra något som verkligen betyder något. För vad är livet värt om vi inte lever det fullt ut? Jag har lärt mig att man måste sträva mot någonting mer. Det är när man blundar för sina drömmar som man går vilse och glömmer livets mening.
Men varje dag möts man av motstånd som gör att man börjar vackla och tvivla på sig själv. Kanske är det därför man behöver drömmar. För att inte dränkas av verklighetens mörker så behöver man ett ljussken som man kan följa. Ett mål som man kan se. Det finns inga regler för hur du ska följa din dröm. Inga måsten, inga krav. Din dröm är din egen och det är bara du som kan bestämma över den.
Det är inte lätt när man inser att man har fallit i ett bottenlöst hål i flera år. Och helt plötsligt smäller rätt ner på marken. Jag blev liksom utan ord och helt tom. Jag hatade inte, jag grät inte, jag skrattade inte. Jag var tom. Just detta förklarade så mycket. Det berättade om dig. Jag trodde för några sekunder att du var någon annan.
Jag kan inte se på dig nu för allt jag ser är de gamla. De som inte längre är du. Jag ser vad jag vill se, men vet att det bara är en mask. Jag vet att vad jag ser är en illution, en hägring.
Jag börjar få frågor i huvudet.
Sanningen var kanske den att det var mitt fel, Men jag gjorde inget fel. De bara var som det var liksom.
Känslan av att falla så hårt att benen i kroppen inte längre känns och hjärtat hoppar över några slag. Känslan av att i några få sekunder känna sig fri, att kunna leva fullt ut. Innan de bottenlösa hålet får en botten. Innan du får ett eget hål att falla i.
Aldrig mer. Aldrig mer ska jag falla hårt. Aldrig falla hårt för dig.
Åh, jag lever dock! Idag plingade min mobil och jag får dra till Stockholm, grand Hotel och vara med på Elle-galan. LLRGLV OVW VN QRN JLJjlbjl fso
Tack.
Börjar dock få panik om vad jag ska ha på mig, hur jag ska bete mig och vad jag ska heta!! nej men början var rätt iallafall! Menar, det är massa, massa kändisar där och mitt bland allt fint folk ska JAG vara... Jag passar inte in där.
(Förövrigt världens mest hatade rubrik, efter "hej bloggen"), (och förövrigt mest ointressanta fakta och jobbigaste parantesen i världen). #Hatarmigsjälvochallatagg-mitt-ikonversationen-jag-har-med-mig-själv-ord
HEJ!
Ganska onödigt att ens skriva något, har inte mycket att säga. Behövde egentligen bara göra någon form av inlägg nu när det var allt för länge sedan sist..
Hej! Nu är Rebecka tillbaka i Sverige igen. Bhu. Känns ändå bra att vara här igen.
Min kväll kommer vara här där jag är just nu. Vid dator och tv. Jag har nog aldrig varit tröttare. Att bli väckt klockan 7 är ingen hit, speciellt inte av någon radio på dunderhög volym som drar igenom alla tider och "regler" på båten på svenska, tyska och engelska. AJ. ONT I ÖRAT.
Tyskland var fint annars. Har handlat en hel del och fotat kanske lite mindre. Fanns inte så mycket foto-värt på båten och Kiel var ganska grått.
Hela huvudet snurrar just nu efter att ha varit på en stor båt i flera dygn och efter att ha suttit i små små hytter känns mitt rum enormt för en gång skull.
”Hanna Thooor, 18 år, med dip dye och tungpiersssing och jag ser ut ungefär såhär. ”
”Pannkaka, köttbullar, lite liis, har dom flyttat tv 4 plus någonstans.”
”Klart han vill den kåta jäveln”
”jaHAA”
”Jag får väll ta den då…”
”Jag kan meddela att jag ser dem nu”
Jag kan radda upp olika citat i flera timmar som vi har sagt. Kommer aldrig glömma de där Göteborgskvällarna. Kommer komma ihåg ”Kolla, det är han i idol. TA KORT!!” medans vi kollade på den gana dansaren framför oss inne på Liseberg, eller ”Ta kort på snygga killen i taket på tåget”.
Vi kan kolla på varan och utan att säga ett ända ord förstå varan. Jag kan se på dina sms hur mycket du än försöker dölja det, om du är glad eller ledsen. Vi kan snacka i flera timmar i telefon om allt och ingenting. Jag kan berätta allt för dig.
Det är inte många som kan få mig att få ont i kinderna av att le och skratta så mycket. Jag har aldrig hittat någon som är så lik mig som du är. Junkyard minnen. Kommer heller aldrig glömma när grannen kom in och bakade tårta. Hahah. ”Ah, jag fick ju inget bra första intryck i alla fall”
