Sitter och lyssnar på tonvis nya underbara låtar. Musik är verkligen livet. Kvällen är förövrigt bokad för Pretty little liars, pluggande, inspirations letande och saknande. Planer inför sommaren gör mig galen, utomlandsresor nästa! Åh, längtan.
Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag försöka det som var omöjligt och tro at det falska var sant? Varför händer detta mig och ingen annan? Det har ju redan hänt mig flera gånger, varför plåga mig mer? Det har hänt flera gånger, men aldrig har ett sådant slag varit så illa som denna gången. Varför ska jag falla i det bottenlösa hålen? Skule det spela någon roll om jag försökte igen och gav det en andra chans eller skulle bara jag snubbla igen? - Nej jag skulle inte tro det. Inte en chans. Det är över. För sent. Jag hade min chans, men tog den inte. Det sägs att man lär av sina misstag, men borde jag inte vara bäst det? Det har hänt så många gånger. Varför satsar jag inte? Det är ändå det man blir tvungen att göra i slutändan. Gör man inte det finns det inte en chans att man kan vinna. Är man i leken med får man leken tåla. Men vad är det för ursäkt? Jag var inte med i leken. Jag stod vid sidan och kollade på. Är man inte med finns det inget pris, ingen chans att vinna.
Hellu! De senaste dagarna har jag varit där jag trivs som bäst just nu. Jag vet och jag antar att världen snart vet det också om det. Trots att jag ligger hemma i sängen med kramper i magen efter ännu en sömnlös natt svävar jag liksom på moln. Åh.
Idag är en sådan dag som gammal musik spelas från min lista. Jag hör toner från låtar jag kan hela texter till och har dansat nätter långa till. Blir som nykär i låtarna igen. Ha det fint!
Nu väntar bara kalas och festligheter inför dagen. Verkar som att en utav veckans sämsta dagar kan bli lite roligare än vanligt! Normaltvis är det ångest och tråkigheter på söndagar, men nu så. Nudu. Nu kör vi!
Det har gått fem veckor in på det nya året. Idag är det 27 nätter sedan vi dansade runt med fyllda champagneglas och kollade mot en smällande himmel fylld av färgfyllda raketer. Just när klockan slår 00:00 den natten tänds det någon form utav hopp för otroligt många människor. Patetiskt hopp om att ändra sin livsstil och bli en bättre människa. Det patetiska ligger inte i drömmarna, det är enligt mig vackert. Det patetiska ligger i att man måste ha ett visst datum och en viss tid för att ändra på någonting som är fel. Eller att tvinga sig själv att hitta fel i sin vardag bara för att det blir nya siffror i almanackan. När mannen på tv:n skriker in till kameran ”Ring, ring in det nya året” står vi alla där med ett leende på läpparna och tänker hur vi under det nya året ska leva det perfekta livet, hur vi ska sluta röka, börja träna eller vara bättre medmänniskor. Sanningen är den att vi vet alla vad som kommer hända. Visst vet vi att vi kommer stå med samma dumma leende när ännu ett år har gått. Vi kommer titta tillbaka på ännu ett misslyckat år.
I år stod jag där. Jag var en av alla dem som ville något. Jag ville precis som alla andra bli bättre, men när jag stod där bland alla andra hoppfulla leenden insåg jag plötsligt något. Det händer inget speciellt just den där sekunden. Ingenting. Man adderar en siffra och kallar 2012 för 2013. Jorden har snurrat ett varv runt solen. Det är inte så att någon i just den sekunden upptäcker någon sorts mirakelmedicin som botar all svält i världen. En jävla siffra byts ut. En sekund. Det händer samma sak varje dag. Första februari, andra februari, tredje osv.
Enligt flera säkra källor t.ex. Aftonbladet är det ytterst få som klara sitt nyårslöfte fullt ut. Bara 40 % håller fortfarande på efter 3 månader. På under 100 dagar har hälften av alla människor som lovat sig själv löften tappat hoppet och gett upp totalt.
Jag frågar mig själv, behöver vi verkligen det här? Måste vi ha en gubbe på tv:n, champagneglas i handen och en speciell siffra i kalendern för att göra sig själv lyckligare?
Vi ser det som att vi får en ny start, en ny chans att göra våra drömmar till verklighet. Men jag tror inte på att vi får några nya chanser, jag tror att vi skapar dem själva. Jag tror inte att det finns någon tjock bok någonstans där alla människors öde står skrivet, jag tror på att vi skriver dem själva. Så varför förlita sig på slumpen och vänta in en viss sekund för att skriva sin egen framtid i den där dumma boken? Grabba tag i pennan direkt och skriv som om ditt liv hängde på det.
Inställda lektioner, pannkakor, fula utskrifter och musik på högsta nivå beskriver min dag i korta ord.
Just nu är hela min dator full av X i olika skalor av blå. Papper ligger framför mig, engelska, den dramaturgista modellen och färgsystem. Försöker plugga in allt mellan glosor och hur man räknar ut hur många procent Cyan det är i en speciell färg. - Men tro mig, detta är bara början på en toppen fredag. Ikväll smäller det!!
Jag tror att jag är sämst i världen på att skriva inlägg. Skulle gärna beskriva allt som hänt de senaste dagarna. Berätta om sena nätter nära någon, dansande över långa gator, pinsamma middagar, långa samtal, tillbakablickar, misslyckade bilder och saknad tills att hjärtat spricker. Skulle jag skriva om allt skulle det aldrig ta slut.
Jaha, här ligger jag nu. Sömnlös. Efter att ha glott på det vita taket i flera timmar och kollat på klockan ungefär 100 gånger har jag gett upp allt hopp om att John Blund någon gång under natten ska komma och leda mig till drömmarnas land. Men sanningen är nog den att jag redan är där.
Jag vet inte riktigt vad jag hoppades på då jag åter igen tog på mig glasögonen och öppnade min laptop för att sedan bli träffad och totalt bländad utav en ljus bakgrundsbild på oss två. Jag antar att det är skönt att rensa huvudet lite. Försöka förklara saker för mig själv, sätta ord på sådant som är omöjligt att säga. Lägga blicken på något annat än samma vita trälängder.
Inte en enda sekund har jag slösat bort åt att tänka på något annat än dig. Hela tiden påminns jag om blickar, rörelser, ord du sa. Du gör mig galen.
För mitt bland all smärta, alla tankar, alla människor får du mig att för en millisekund glömma allt det där och för den där millisekunden känner jag mig riktigt glad. Riktigt jävla lycklig utav att ha dig på min sida.
Jag såååhär känner jag idag. Åh. Man vet att livet är bra när man går runt i sin ensamhet och ler för sig själv, när all musik helt plötsligt blir fenomenalt bra, när allt negativt kan komma men jag-kan-klara-allt-känslan finns fortfarande kvar i hela kroppen.
Det känns okej att komma tillbaka till världen igen, riktigt bra faktiskt. Tillbaka till måsten, viljan, tiden. Men sålänge man kommer ihåg att andas däremellan överlever man. Ett steg i taget.
Vad är grejen med vackra frukostar?! Instagram, bloggar, tidningar, whatever är fulla av fina, vällagade frukostar. Dagen till ära skulle jag testa att göra en fin frukost. Hm, ni kanske tycker att det gick helt okej ändå. Ha. Ni har så himla fel! Detta var den trettonde pannkakan jag gjorde. 13 jävla pannkakor som antingen tappades på golvet, gick sönder eller såg förjävliga ut.
Men tillsist så! Jag kom aldrig fram till vad grejen med vackra frukostar är. MEN, nu vet jag en sak helt klart: Jag ska inte stå i köket. Aldrig mer.
Jag hatar att du en gång var min. Att jag har så många minnen som är för värdefulla för att kunna raderas. Hur mycket jag än försöker glömma finns de kvar.
Det är inte så att du var hela min värld. Du var bara en stor del utav den. Det är inte så att jag slösar bort varje vaken sekund jag har åt att tänka på dig. Men då och då kommer små tillbakablickar då jag kommer ihåg ord som du sa, sätt du rörde dig på. Jag kommer ihåg konversationer, smsmeddelanden skickade mitt i natten, tonvis med onödiga och oviktiga saker som vi delade.
Det finns låtar jag inte längre kan lyssna på, ställen jag inte kan vara på, människor jag inte kan se i ögonen. Tack vare dig.
Jag har hört att man inte ska älta, man skall icke gräva i saker som är över och släppa taget när det är dags. Jag har släppt taget om dig, jag lovar. Det är alla minnen som håller mig kvar. Som drar mig tillbaka.
Tro inte att jag pratar om dig nu. Tro inte att det var du som var en sådan stor del utav mitt liv. Jag vill inte att du ska inbilla dig att jag sitter här på mitt rum och hoppas på att du ska komma tillbaka, som om jag skulle ta tillbaka dig. Nej. Det här är inte en sådan text. Jag skriver inte för att bevisa något.
För sanningen är den att du är inte den personen.
Människor växer ifrån varran, det är inget konstigt md det. Jag önskar bara att tiden gick lite långsammare. Jag vill inte bli den där förra, jag vill inte vara den därs nästa heller.
Fredag, åh bara att tänka ordet tyst får mig överlycklig. Lov, åh jag ryser.
Sista "skoldagens lektioner" såg ut exakt såhär:
INGET.
Åkte till skolan vid 10 för inställda lektioner på morgonen. Ingen engelska lärare när jag väl kommer dit. Vi som var klara med våra medie-produktions-uppgifter slapp också ha sista lektionen. Åh, där rös jag igen.
På en timme hann jag sätta mig på ett tåg mot skövde, gå till skolan, fundera på varför jag ens gick upp idag, gå tillbaka till stationen, åka hem.
Nu sitter jag med en kopp varmt kaffe i handen och tonvis med serier framför mig. Längtar till en kväll hemma med min vän. Min vän.
Detta var min kväll! Åh en riktigt riktigt söt film, speciellt när man är halvt uppvuxen med några av karraktärerna i filmen! Premiär om två dagar, jomenvisst! Rekomenderad kära vänner!
Jag ska spendera min sommar med mina älskade, jag ska bli pepparkaks brun, jag ska fota tills mina fingrar blöder, bada, sova, dansa nätterna långa till musik som aldrig försvinner. Jag ska njuta av inga beymmer. Jag ska ha det så jävla bra.
Planer om långa nätter, dagar långt härifran, saknade vänner, rullande långboards, solande på stränder med bruna ben, bli kysst till solnedgången. Åh. Kommer jag överleva tills dess?!
- Den första bilden jag knäppte var på mitt gosedjur i smyg på kusten för att mamma inte skulle se att jag snodde hennes kamera
- Jag har alltid velat lära mig skateboard. Någon ska jag glida runt i alla världens bästa parker!
- Jag vaknar varje morogn med ett "blåmärke?" på vänster underarm efter att ha legat konstigt och haft armen mot mitt ögonbryn
- Lärt mig att dricka kaffe, enbart för att det kommer se så fint ut när jag går runt i New York med en kaffe i handen och lotsas vara med på Weheartit
- Jag tror att jag bryr mig för mycket om alla i min närhet. Mer än mig själv ibland.
- Jag hör ofta att det låter fel när jag svär. "Ojojojj Rebecka, kan du andvända sådanna ord?!". Jag antar att jag är för snäll för sådant.
- Jag har så jävla bra musiksmak iband.
- Någon vacker jag kommer jag ha tattuerat mig och ha piercing i naveln. Lovar!
- Jag vill spy på bilder som är "fel". Fel inställningar på kameran, fokus på fel ställe eller fel placerade bilder med fel människor. Blää.
Börjar min måndag, morogn, vecka med en smoothie och bästa spelningslistan. Måste dock erkänna att jag r rädd för vad veckan kommer erbjuda för hemskheter.
I eftermiddag smäller det. Håret blir mörkare tillsist. Skippar för tillfället ide'n om rött hår, då jag inte hittat den perfekta färgen än. Måste hitta en mökbrun färg med röd mörk ton, inte tvärtom. (Lycka till Rebecka!)
Spelar musik på högsta nivå. Den sortens musik som får mitt hjärta slå dubbelt så snabbt. Den sortens musik som gör ont allt lyssna på.
Har svårt att tänka mig en bättre eller sämre kväll. Hemska besked, hopplösa förberedelser, stress, kärlek, minnen, tända ljus och te drickning. Men just nu har jag kommit till den delen då jag finner mig i allt och ser meningen i det.
Det var länge sedan det var så skönt med helg och att slippa allt hemskt i vardagen. Vill ha det sådär varje dag. Försöker på något sätt ha så tråkigt som möjligt för att tiden ska gå sakta. "Tiden går ju så fort när man har kul": Aldrig ska det bli imorgon.
Utnyttjar min lediga lördag för fullt och tar flera fotoshots, sover länge länge, äter dundergott och festar loss! Livet är helt okej ibland när man slipper allt hemskt i vardagen och bara kan försvinna ett tag.
Leendet finns på mina läpper och kommer stanna ett tag nu!
