Hemska morgon

Mitt liv är som en enda stor bakfylla, en fet bitchclap rakt i ansiktet. Idag mår jag dåligt, och jag döljer det inte. 
 
 

Utkast 2013-11-27

Jag är inte speciell.Jag är inte speciellt smart, inte speciellt snygg. Jag är inte bättre än alla andra. Jag är inte sämre. Det kommer alltid finnas någon i världen som är bättre. Det kommer alltid finnas någon sämre.Det har aldrig varit jag. Jag är inte snällast av alla. Vinner inte alltid, förlorar inte jämt. En i den anonyma mängden, de ospeciella. 
Jag är inte speciell. 
 
Men kanske är det just det som gör mig speciell. 
 
 
 

Framtiden?

Jag tycker att detta är ett skräckexempel som självklart drar ut linjerna ganska enormt. Men, finns det någon sanning i detta? Lek med tanken lite, tänk om alla våra ideal fortsätter krympa och blå ännu mer extrema. Ännu värre, ännu längre från den verklighet vi faktiskt lever i? Lek med tanken att inte få leva sitt liv som man vil, ara för att samhället styr sättet vi blir behandlade på. - Vilket egentligen inte är så långt från vad vi lever i idag..

 
 

Till dig.

Jag förstår inte hur man kan falla så hårt. Hur man kan bli så beroende av någon utan att ens känna efter. Det är sjukt, stört. Hur ett litet SMS eller en liten skymt av ditt ansikte kan få hela min dag att lysas upp.  Bara tanken av att du faktiskt är min får hela mitt huvud att snurra. 

Jag önskar att jag kunde vara bättre, att jag kunde vara lika bra som du. För jag kan verkligen inte förstå hur du kan nöja dig med någon som mig. Du är uppe i himlen medans jag ligger platt på marken. 
Samtidigt som du är den som varje dag lyfter mig upp. 

 

Du är det bästa jag någonsin haft. Det bästa jag någonsin kommer ha.

 

 

Sayings

- Tro inte att jag ber om något, att jag vill fylla mitt liv med "depprimerande texter" för att ni ska tycka bättre om mig, lotsas känna medlidande eller vilja bli min vän av helt fel annledningar. Det är inte synd om mig. 
 
Jag vill skriva om saker som människor inte vågar prata om. För jag vill inte stanna i tystnaden. Vill inte att mina tankar ska fastna i mitt huvud när jag vet att de kan få andra huvuden att inse hur verkligheten ser ut. Speciellt inte när tankar som bränner fast kan skada och göra illa.
Jag vill beröra folk, få hjärnor att snurra och fastna sådär som repiga skivor gör, då ord spelas om och om igen. 
 
Många har frågat mig "Hur mår du egentligen?", "Är allt bra Rebecka", osv. Det är bra. Jag mår finfint!! Jag tycker om att skriva om livets baksidor och ta tag i det där tunga som ingen annar orkar bära. För jag lever på andra, precis som ni gör. Mår du bra, mår jag bra. Så enkelt är det. 
 
 
"ART NEVER COMES FROM HAPPINESS"
 
 

Gammaltm, oläst, opublicerat

Såhär är det. 
Jag är glad, helt överlycklig. För jag anpassar mig. Jag får andra glada, lever på andras leenden. Försöker. Försöker vara överlycklig.
Men bara för att jag går runt sådär jävla cp-lycklig med leendet som visar hela tandköttet spricker ibalnd allt. Inte ofta, men leened behöver vila lite emellanåt, när ingen ser. När ingen behöver det tills sin egen del.
Och när det väl spricker så flyger alla bitar långt, som om en bomb sprängts. Som om hela världen går under. Det kan ta lång tid att plocka upp alla bitar. Bitar av mitt söndriga liv som ligger utspritt över det smutsiga äckliga golvet. 
 
Det är när jag går och plockar bitar jag sätter mig här. Skriver hur jag mår, vad jag känner. Skriver i gåtor och lotsas som att det är synd om mig. Det är det inte. Jag är ju lycklig, oftast.
 
 
"Men när man är sådär cp-lycklig är det ett så långt fall att falla när man slutar vara lyckig. Det är när man faller långt som smällen blir som hårdast"
 

Ord.

Vad händer med världen?


För att få människor älska oss ska vi lotsas som om vi inte älskar dem. Spela roller. Ljuga. Leka med människors känslor. Vi måste spela svårfångade. Få andra må skit.
Vänta med att svara på SMS, bara för att mottagaren ska tro att man är upptagen. Mottagaren är inte tillräckligt viktig för att bry sig om.
Vi utnyttjar andra. Använder kontakter, människor, vänner, familj som trappsteg i någon sorts hierarki för att nå ”toppen”. Få pengar att rulla, äga större bilar eller få fler människor att trampa på.
Är du snygg är du en bitch. Har du knullat är du en slampa. Har du självförtroende och vågar tro på dig själv är du egoistisk och har bara höga tankar om dig själv. Om du står upp för vad du tror är du attentionwhore. Vågar du inte säga något är du en blyg tönt. Är du smal har du anorexia. Är du tjock har du haft en dålig uppväxt. Har du bruna ögon dog dina föräldrar i krig. Är du blond är du dum i huvudet. Vågar du visa vem du är, är du annorlunda och konstig.

Vi pratar inte om pengar. Inte om hur många viktiga personer vi känner. Vi pratar inte om politik. Vi pratar inte om något personligt eller något vi kan ha olika tankar om.
Vi pratar däremot skit bakom ryggar för att sedan kasta knivar i dem.
Vi super oss fulla för att glömma och allt vi gör är att minnas.
Vi drömmer om vad vi inte kan få. Hoppas och bygger upp drömmar som vi sedan krossar som Legohus.
Svälter oss till döds för att bli accepterade av omvärlden.
Går runt i ingenting för att drömma och glömma. Försöka leva på andras misslyckanden.


Lever i en värld där själen prioriteras bort och människan inte längre är viktig. 

 

Du är stark

Hanna. Du vet redan det här. Jag vet hur fullt medveten du är, du vet att jag älskar dig. Du vet att du är min bästa vän, den som har kommit mig närmast in på livet. 
När du inte mår bra, mår jag sämre. De senaste dagarna har varit jobbiga. För dig. För mig. När du sa att du ännu en gång var inlagd på akuten blev det mörkt. Svårt. Tungt.
Jag önskar bara att allt kunde vara som innan. Som i sommras. Springa barfota runt i solen, tjuvfota människor i tågtaket och "minikändisar" på Liseberg. Prata oss sömnlösa igenom nätter, dricka äckliga rosa energidrycker, springa upp och ner på gatorna i våran stad, väcka grannarna ovan med musik på högsta nivå, bära flamingo-snopp-hattar. Skratta så höst att magen knyter sig och alla människor vänder sig om för att kolla. 
Dela var enda liten detalj av våra liv. 
Jag vill ha det som förr. Just så. 
 
 "Hanna Thoor, 18 år, tungpiercing, ser ut ungefär såhäääär"

 
 
 
 - Hanna, du är min kusin, min närmaste, min egna halva. 


Skrivet till dig

Minns du när vi sprang runt i våran kojja och lekte? När vi målade kartor till varran för att sedan hitta gömda skatter? När vi kunde skratta åt sådant ingen annan kunde. Hur vi trotsade mamma och pappa. Hur glada vi blev när den första snön föll så vi kunde springa ut som michelingubbar och kasta oss överallt. När vi lade rabarberblad på huvudena som paraplyn, åh grannarna måste undrat vad för bokstavskombination vi hade. 
Jag skrattar fortfarande åt saker vi gjorde. Skämt vi drog och människor vi pratade om. Hemlisar vi än idag delar och ingen vet om. 
 
Alla de där gångerna vi skrattade tills vi fick ont i magen. De kommer fortfarande. De finns kvar. 
Vi ska aldrig växa upp, vi ska aldrig växa ifrån, älskade broder.

Lista

Vad jag vill ha just nu:
 
- Varma sommarnätter
- Pussar i nacken
- Nya människor
- Fina godnatt-sms
 

Ord.

Inatt var en jobbig natt. Vakna. Somna. Vakna. Somna. Mardrömmar som egentligen bara är drömmar. Den riktiga mardrömmen är att vakan upp i verkligheten. Inse fakta. Att tvinga sig själv bli rädd för sina drömmar och vilja något annat. 
Jag vill inte somna inatt. Jag vill inte drömma, inte vilja. Jag vill inte vakna mitt i natten och försöka tänka på annat. 
Det är i mörkret allt är som värst, där inga ögon ser. 

Utkast från kall dag 2012

Tänker inte berätta hela min historia. Tänker inte låta människor komma in på mitt liv för nära, för jag vet hur illa det kan gå vid det där laget.
Men jag mår inte bra. Just idag suger livet ganska hårt. Jag försöker intala mig att efter regn kommer solsken, att varje tunnel har sitt slut, allt löser sig. Men det har blivit ganska svårt att tro sig själv när det känns som att allt man säger är lögner. 
Det är mitt fel dethär. Jag tar åt mig ansvaret för något jag inte behöver. Jag måste inte vara någon "mamma" som tar hand om alla. Jag klarar inte av den press som jag sätter på mig själv och jag kan inte vara någons fredsmäklare längre. Men jag kan inte sluta bry mig heller. 
Jag antar att det är gamla minnen som förföljer mig och som gör sådär ont. Du, du dudu du förstörde mitt liv den där dagen när nu slutade prata med mig. Du vet vem du är. Jag lider med minnena från detta ofta. Olika ofta olika dagar. Just de senaste dagarna har jag kopplat allt till dig. Känslor, ord, människor. Listan har inget slut. Det är det som gör så ont. Jag tar allt så personligt. Överanalyserar. Vrider sanningen. 
Jag skyller inte på någon. Det är inte deras fel att jag mår dåligt. Det är jag som omedvetet har valt det utav en chans som jag fick. Jag tog chansen men känner mig så illa tvungen. 

Opulicedrat gammalt utkast

Ut ur mitt liv. Försvinn härifrån. Jag vill inte ha dig här. 

Jag antar att jag till sist har nått den punkten då jag inser sanningen.

Det var hela tiden du som tryckte ner mig och jag fann mig i det. Jag brydde mig för mycket om dina känslor för att se att mina sakta ruttnade bort. Jag ville inte det här. Jag ville aldrig att du skulle lämna mig, jag ville aldrig lämna dig. I sekunder trodde jag att det var ödet. Någon form av framtidshopp kom till mig. Men med facit i hand är ödet bara en jävla dum ursäkt för att slippa göra saker själv och sedan kunna skylla misslyckandet på.

 

Visst brydde du dig om mig. Du tyckte om mig. Det vet jag. Jag vet att du fortfarande gör det, någonstans där inne finns jag. En liten bit av Rebecka. 

Det som gör mest ont är inte du. Det är allt du var. Allt vi var. De där sena nätterna, skratten som ekade över hela staden fylld av människor, orden som om och om spelas på repeat i mitt huvud. Allt det jag nu inser att jag kommer förlora. Allt som jag nu förstår att jag missar och aldrig kommer få vara med om. 

Men om du vill lämnar mig så ska jag inte hålla dig kvar. Jag vet när jag blir lämnad, dissad bortglömmen, bortförd, bortglömd. Jag får försöka förtränga alla minnen där du är huvudperson. 

 

Jag vill inte glömma dig. Jag vill ha dig kvar. Okej jag erkänner. Det är det värsta. Du försänar inte mig. Du har lekt med mig, men jag är ingen köttbit. Jag är en människa. Jag är precis som du. Jag var din bästa vän. 

Nej. Jag vet. Jag vill ha dig här med mig. Nära. Men jag vill inte att du ska veta om det. Jag är rädd att skrämma iväg dig och jag har dig hellre här än där. Även om här är för långt bort.

Jag ville berätta. Jag ville att du ska veta hur ofta jag tänkte på dig, hur mycket du betydde för mig. Men du skulle blivit rädd. Du skulle rymma härifrån och aldrig komma tillbaka.

Men det är så svårt att låta bli att svara och lotsas om att du inte finns. Att ignorera dig när det är du som tar upp min tankekraft dygnet runt.

För sanningen är den att du är perfekt. Du är så jävla bra. För bra för mig. Jag förstår om du vill lämna mig kvar här. Bara sticka.

Det gör ont. Jag blir yr och hela huvudet snurrar. Jag vill bara kräkas och lämna jordens yta.

Jag vill att du ska sakna mig. 

 

-

 
 
Everybody leaves.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

-

Jag är så jävla besviken. 

Lycka

Har du varit med om det någon gång? När hjärtat slår så hårt. När du är så lycklig att det gör ont. Allting känns för bra för att vara sant. Livet blir som slutet i en gammal film, precis innan eftertexterna kommer. Som när Romeo får sin Julia. När ord inte längre kan beskriva hur det exploderar inom dig. Precis sådär.Har du varit med om det? 

 

Negativa tankar

"Det är en värld där ute" 
Tolka det hur du vill. 

 
Jag har tänkt. Hört ord som gått runt. Snack har pratats om och om igen. Samhället är negativt. Människor går runt med falska, påsatta leenden. "Att nicka och le är lättare än att berätta hela historian" är en mening som präglat många av oss. Släpp inte in någon i ditt liv. 
I framtiden kommer människor vara längre ifrån varan. Folk kommer ha svårare och svårare att släppa in människor i sina liv. Vi kommer stå centimeter ifrån varan men i tankarna flera kilometer mellan.
Vad samhället skulle behöva är en high-five i ansiktet med ett baseballträ. En wake-up som får människor att inse att de gör fel. Samhället behöver ändras. Idag. 

Idag är en bra dag.

Ikväll är jag allt för lycklig för att sova. Långa SMS konversationer läses om och om igen och får min mun formas till ett litet leende, där jag sitter i min egen ensamhet. Musik påminner och stärker. Bilder får tankarna flyga runt och ord gör mig inspirerad. Ikväll är en bra kväll. Ikväll är jag lycklig.

Frågor utan svar

Är det likadant för dig?
Får du också hjärtattacker efter varje skickat sms? Känns minutera som timmar i väntan på svar? Får du fjärilar i magen? Väntar i flera timar på att få se den gröna "online" pricken lysa efter mitt namn. Tänker du på mig lika ofta som jag tänker på dig? Ler du också åt random saker bara för att de påminner dig? Spelas orden på repeat i ditt huvud, om och om igen. Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?
 

Utkast 2012-07-03

KANSKE VAR JAG SÅ BEROENDE. JAG KASNKE VLLE FÖR MYCKET OCH NÄR JAG INSETT ATT DET VAR OMÖJLIGT BÖRJADE JAG INTALA MIG SJÄLV OM ATT DET SKULLE VARA MÖJLIGT. TILLSIST LURADE JAG MIG SJÄLV. JAG HOPPADES PÅ FÖR MYCKET OCH JAG TRODDE PÅ DET. JAG TRODDE PÅ MIN EGEN LÖGN. JAG FASTNADE I FALSKA FÖRHOPPNINGAR. DRUNKNADE I DE JAG HOPPADES ALDRIG FÅ SE. SANNINGEN GÖMDE SIG BAKOM ALLA LÖGNER JAG SJÄLV BYGGT UPP. JAG BYGGDE HELA MIN VÄRLD RUNT OM EN PERSION JAG INTE LÄNGRE KÄNDE. NU HAR MIN VÄRLD RASAT SAMMAN. JAG HAR INGET KVAR. BARA RUINER. ALLT JAG SER ÄR NÅGOT VACKERT SOM BLEV HEMSKT. 

 

 
 
Tidigare inlägg