Minns du när vi sprang runt i våran kojja och lekte? När vi målade kartor till varran för att sedan hitta gömda skatter? När vi kunde skratta åt sådant ingen annan kunde. Hur vi trotsade mamma och pappa. Hur glada vi blev när den första snön föll så vi kunde springa ut som michelingubbar och kasta oss överallt. När vi lade rabarberblad på huvudena som paraplyn, åh grannarna måste undrat vad för bokstavskombination vi hade. 

Jag skrattar fortfarande åt saker vi gjorde. Skämt vi drog och människor vi pratade om. Hemlisar vi än idag delar och ingen vet om. 

 

Alla de där gångerna vi skrattade tills vi fick ont i magen. De kommer fortfarande. De finns kvar. 

Vi ska aldrig växa upp, vi ska aldrig växa ifrån, älskade broder.