Är det nu jag ska vara glad och tacka? För de få timmar som du gav hopp till mig. För de långa konversationerna som höll mig vaken på natten och tankarna om dig som höll mig ofokuserad på dagen.
Du ska veta att det var jobbigt också. Att varje gång mobilen lät få hjärtklappning och förhoppningar på att det var du. Att tänka och analysera om varje sned steg tills att smärtan i huvudet var obeskrivlig.
Det varade kanske inte länge och de må ha varit få ord som sades, men de orden fick mig i balans igen och jag kände mig liksom levande. Lycklig. Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt. Men du var perfekt. För bra för att vara sann. 

Att vakna upp idag och se detta var inte som jag hade hoppats på att min morgon skulle vara. Det var långt ifrån mina förväntningar. Det förklarade en del. Du är min anledning till att inte le idag. Nu har jag offrat för många stjärnfall och 11,11 för dig min vän. Såklart ska man ta ut det positiva av allt, men det är lite svårt nu. Man lär av sina misstag men det är inte så lätt när man inte gjort något fel. 

Tack för de få timmar av hopp du gav mig. Tack. Tack som fan.