Jag bryter ihop. Jag klarar inte pressen mer. Jag är en förlorare som drömmer om att ta mig uppp från hålet. Jag har förlorat något av det jag älskar mest, något av det som stod mig närmast. Ni står inte på min sida på samma sätt som ni en gång gjorde. Jag minns hur vi lovade varran hur vi skulle dö ihop. Att vi skulle leva föralltid och alltid tillsammans. Var är det löftet nu? 

Jag blir ledsen för att jag är arg. Jag är arg på er och jag vill ha in er i mitt liv igen. Hur mycket jag än kämpar så får jag inget tillbaka. Det känns lönlöst. Som att gå på en läg utan slut. Det är svårt att kämpa för något man vet att man inte kan nå. 

Människor glider isär varran. Jag försöker vara klistret som håller isamman, men jag är redan trasig. Måste hålla ihop mig själv innan jag kan hålla ihop något annat. Hur ska jag kunna ta hand om andra när jag inte ens kan ta hand om mig själv?

Men jag är inte längre överraskad. Jag har vant mig vid att bli nummer två, att bli sviken och sätta på "fake leendet". Jag har ett skyddande lager, men det stöter också bort de jag inte vill stöta bort. Det är bara att inse fakta. Jag har varit med om detta förr och jag kommer troligtvis vara med om det igen. 

Kan jag på något vis få er att förstå hur jag mår? Nej. Omöjligt. 

Det känns som att mitt huvud snart sprängs. Jag kan inte hantera så mycket stress,press och negativitet. Detta är för mycket för mig att ta in. Hejdå. Ska gå och torka tårar.