Det kvittar vad. Du är alltd där. Du vet hur du får mig glad. Hur jag är när jag är ledsen och exakt vad jag vill höra då.

 

Vi lovade varran när vi gick ut ur kyrkan bland blommor och stipendier i svajjande klänningar att vi skulle stanna så. Att vi skulle vara som vi var, nära. Hålla kontakten och aldrig sluta. Att vi skulle ses, varje vecka. Du fixade ett telefonabonumang så att vi kunde ringa till varan gratis varje dag. 

Vi lovade att finnas där för varran. Och det ska vi. 
Vi hade sommarn 2012, sedan började resten av våra liv. 

Du är min bästa vän. Och pinky-swear gäller i evighet eller hur?