Jaha, här ligger jag nu. Sömnlös. Efter att ha glott på det vita taket i flera timmar och kollat på klockan ungefär 100 gånger har jag gett upp allt hopp om att John Blund någon gång under natten ska komma och leda mig till drömmarnas land. Men sanningen är nog den att jag redan är där.

Jag vet inte riktigt vad jag hoppades på då jag åter igen tog på mig glasögonen och öppnade min laptop för att sedan bli träffad och totalt bländad utav en ljus bakgrundsbild på oss två.  
Jag antar att det är skönt att rensa huvudet lite. Försöka förklara saker för mig själv, sätta ord på sådant som är omöjligt att säga. Lägga blicken på något annat än samma vita trälängder. 

Inte en enda sekund har jag slösat bort åt att tänka på något annat än dig. Hela tiden påminns jag om blickar, rörelser, ord du sa. Du gör mig galen. 

 

För mitt bland all smärta, alla tankar, alla människor får du mig att för en millisekund glömma allt det där och för den där millisekunden känner jag mig riktigt glad. Riktigt jävla lycklig utav att ha dig på min sida.