Gammaltm, oläst, opublicerat

Såhär är det. 
Jag är glad, helt överlycklig. För jag anpassar mig. Jag får andra glada, lever på andras leenden. Försöker. Försöker vara överlycklig.
Men bara för att jag går runt sådär jävla cp-lycklig med leendet som visar hela tandköttet spricker ibalnd allt. Inte ofta, men leened behöver vila lite emellanåt, när ingen ser. När ingen behöver det tills sin egen del.
Och när det väl spricker så flyger alla bitar långt, som om en bomb sprängts. Som om hela världen går under. Det kan ta lång tid att plocka upp alla bitar. Bitar av mitt söndriga liv som ligger utspritt över det smutsiga äckliga golvet. 
 
Det är när jag går och plockar bitar jag sätter mig här. Skriver hur jag mår, vad jag känner. Skriver i gåtor och lotsas som att det är synd om mig. Det är det inte. Jag är ju lycklig, oftast.
 
 
"Men när man är sådär cp-lycklig är det ett så långt fall att falla när man slutar vara lyckig. Det är när man faller långt som smällen blir som hårdast"
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback