"Pain changes people"

Jag är rädd, helt jävla vettskrämd.
Tiden tar kål på oss alla. Men jag är inte rädd för att dö. Inte rädd för att förlora, som om jag hade något att gå misste om?
Jag är rädd för att växa upp. För det finns inget som heter "växa upp". Vad vi gör är att "växa ifrån". Förändras. Bli något vi inte längre var. Det är då vi förlorar på riktigt. 
Varför är det så? Varför kan vi inte var som vi lovade att alltid vara? 
 
Saker händer. Nya människor kommer in i våra liv. Leker med våra sinnen, raderar våra minnen. 
Det läskiga är att man själv inte märker något. Man kan bara inte begripa varför omvärlden inte längre finns där, när det egentligen är man själv som dragit sig undan. 
 
Om vi spolade tillbaka tiden. Tillbaka så långt att tankar inte fanns, innan allt som heter kärlekar, misstag, hjärtekross och uppmärksamhet fanns. Inget egoistiskt, inga trappsteg i herrarkin till att bli bäst, väsrt. Inga vinnare, inga förlorare. Bara människor.

 
Men det finns inga tidsmaskiner. Inga klockor som går baklänges.Vad som en gång är borta är för alltid borta.  Vi är alla förlorare. 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback