Jag börjar tröttna på att "må bra". Sanningen är den att jag inte mår bra av att göra såhär. Det går över styr. Jag har lovat mig att börja kämpa igen när tiden är slut, men jag vill bli av med denna börda nu direkt. Jag ser på hur det var innan jag skulle "må bra", vill tillbaka dit. Vill tillbaka till tiden då jag hade kontroll över mitt eget liv.Jag vill inte vara en fånge i min egen kropp något mer. Jag äter upp mig själv innifrån just nu. 

Jag ska kämpa för det jag vill, för jag vill det mer än någonsin just nu.

 

Åh, hela dagen har varit så underbart fin. Allt jag har sett har varit bland det vackraste mina ögon någonsin skådat!

Rubriken? Jag må ha varit riktigt ledsen nyligen men detta var när nästan i klass med det..Jag kunde inte fota någonting av allt det jag var med om. Jag kan erkänna att jag har ett fruktansvärt handikapp. När jag inte har mi  kamera med mig känner jag mig liksom naken ch idag var en sådan dag där 1 000 saker hände som jag inte kommer få se igen. ÅÅÅHÅÅHÅHHÅH. Blir så ledsen.

Hur många gånger har du stått vid spegeln och kollat på dig, utan att känna ångest, utan vara helt nöjd med dig själv? Troligtvis inte så många. Det är slutet på 2012. Idag är jorden ett faligt ställe att leva på. Samhället är fucked up. Vi dödar oss själva- Äter upp oss innifrån. Snart finns inget kvar. Vi har tankar farligare än knivar och knytna händer mot ansikten. Vi kan inte skydda oss från oss själva. Du kan inte ta bort den en del av dig själv. 
Vi sätter upp mål som är för höga. Vi kan inte nå dem. Vi blir besvikna. Depprimerade. Slut. 

Varför ska du se ut som en Barbie för? Tycker du att det är snyggt att se sådär onaturlig ut? Helt ärligt? Jag tycker inte det. Visst att man ska ha något att sikta till. Men när man har ett ideal som inte ens existerar utan är vacker bara för att man har redigerat så mycket i photoshop får man också ett mål som är omöjligt att nå. Inte konstitg att de människorna blir besvikna på sig själva när de inte når det målet. De stirrar sig blint på målet utan att se vad de faktiskt gör. 

Det är hemskt att se hur människor plågar sig själva. Hur de inte kan tänka för att allt de har i huvudet är siffror och andras tankar om sig själv. Sitter det i självförtroende? Eller är de bara så att de är tvungna att bli accepterade av samhället? Iallafall tror de kanske det. 

 

Jag är glad att min tid som en utnyttjat, tyst tjej som levde i mörkret och kröp runt i korridorerna är över. Jag är starkare nu. Tack. 

 

 

 

 

 

 

Är det nu jag ska vara glad och tacka? För de få timmar som du gav hopp till mig. För de långa konversationerna som höll mig vaken på natten och tankarna om dig som höll mig ofokuserad på dagen.
Du ska veta att det var jobbigt också. Att varje gång mobilen lät få hjärtklappning och förhoppningar på att det var du. Att tänka och analysera om varje sned steg tills att smärtan i huvudet var obeskrivlig.
Det varade kanske inte länge och de må ha varit få ord som sades, men de orden fick mig i balans igen och jag kände mig liksom levande. Lycklig. Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt. Men du var perfekt. För bra för att vara sann. 

Att vakna upp idag och se detta var inte som jag hade hoppats på att min morgon skulle vara. Det var långt ifrån mina förväntningar. Det förklarade en del. Du är min anledning till att inte le idag. Nu har jag offrat för många stjärnfall och 11,11 för dig min vän. Såklart ska man ta ut det positiva av allt, men det är lite svårt nu. Man lär av sina misstag men det är inte så lätt när man inte gjort något fel. 

Tack för de få timmar av hopp du gav mig. Tack. Tack som fan. 

Jag ska berätta detta en sista gång. Jag ska göra ett sista negativt inlägg. Sedan ska jag hålla mig mer som jag är, positiv. Läs den som vill och orkar. Den som inte vill får la blunda en stund då.

 

Jag har noll koll. Det är inte så att jag har gått och blivit dum i huvudet eller så, jag har bara svårt att hänga med i varje sekund. Jag märker hur jag har ändrats till något bättre. Jag vågar står på egna ben och tar inte skit längre. Jag är lyckligare. Men det där sprack för ett tag sedan. Jag blev tröttare och tröttare. Huvudet kännes så tungt att det kunde falla av och jag ville inte mer. Vissa dagar var värre än andra och vissa sekunder var värst. Mitt humör gick från månen och ner till havet. Jag kunde inte hitta en utväg och förvärrade saker. Vissa stunder tappade jag allt hopp och fick panik. 
Jag märkte hur jag tappade greppet om saker som jag tidigare visste om. Jag kunde inte längre minnas vad jag skulle göra. Jag kunde inte prestera alls på träningar och i skolan. Jag kunde inte fokusera längre. Jag blev jättearg på ingenting. Kom hem med huvudvärk varje dag. Kännde mig oduglig och inte värd. Tom. 

Ett tag kände jag mig som på toppen av allt. Jag var "bäst". Den känslan har försvunnit nu. Jag är inte längre den. Jag förlorar bara mig själv när jag är en dålig förlorare. Samtidigt orkar jag inte vinna. Orkar inte ge nya saker en chans. Orkar inte försöka. 

Igår sprack allt. Jag bröt ihop och klarade inte mer. Pressen kom ikapp mig och jag kunde inte hålla emot längre. Jag lade mig hos mamma, pratade, grät, skrattade. Jag lovade henne att tänka mig för mer.

 

Idag spreck det igen. Skolan var tuff. Hanna frågade hur det var, Det gjorde ont att tvinga fram ett leende, det märktes och tillsist funkade det inte och allt lös igenom. Men jag ville att hon skulle veta.

Ibland är det tusen gånger lättare att ta på fake-smilet och säga "jag är okej", Det har alltid varit lättare att vara stark när man inte behöver berätta om sina problem.

 

Men jag ska sluta nu. Jag har lovat mig själv att jag inte ska skriva mer negativt. Det är otroligt skönt at skriva av sig och därför kanske detta inlägg ser ut som satan. Sover 5 timmar per natt, ska plugga, le, träna, se bra ut, äta rätt, säga rätt och må bra samtidigt som jag ska få andra att må bra. Från och med nu ska jag vara som jag brukar vara igen. Jag ska göra som jag alltid gör, lämna det bakom mig och släppa det. Jag har ännu en gång gjort något litet till något otroligt stort och förvärrat allt tusen gånger. Det ska inte hända igen. Jag lovar. Puss. 

 

 

Jag bryter ihop. Jag klarar inte pressen mer. Jag är en förlorare som drömmer om att ta mig uppp från hålet. Jag har förlorat något av det jag älskar mest, något av det som stod mig närmast. Ni står inte på min sida på samma sätt som ni en gång gjorde. Jag minns hur vi lovade varran hur vi skulle dö ihop. Att vi skulle leva föralltid och alltid tillsammans. Var är det löftet nu? 

Jag blir ledsen för att jag är arg. Jag är arg på er och jag vill ha in er i mitt liv igen. Hur mycket jag än kämpar så får jag inget tillbaka. Det känns lönlöst. Som att gå på en läg utan slut. Det är svårt att kämpa för något man vet att man inte kan nå. 

Människor glider isär varran. Jag försöker vara klistret som håller isamman, men jag är redan trasig. Måste hålla ihop mig själv innan jag kan hålla ihop något annat. Hur ska jag kunna ta hand om andra när jag inte ens kan ta hand om mig själv?

Men jag är inte längre överraskad. Jag har vant mig vid att bli nummer två, att bli sviken och sätta på "fake leendet". Jag har ett skyddande lager, men det stöter också bort de jag inte vill stöta bort. Det är bara att inse fakta. Jag har varit med om detta förr och jag kommer troligtvis vara med om det igen. 

Kan jag på något vis få er att förstå hur jag mår? Nej. Omöjligt. 

Det känns som att mitt huvud snart sprängs. Jag kan inte hantera så mycket stress,press och negativitet. Detta är för mycket för mig att ta in. Hejdå. Ska gå och torka tårar. 

Hur kan någon människa vara så perfekt? Är det sant på riktigt eller är allt en löjn? Drömmer jag? Det är för bra för att vara sant helt enkelt. Fattar inte riktigt hur du kan vara så bra. Önskar att du var min på riktigt. Bara min. Vill ha dig. Du är perfekt.

Jag har inte längre något att säga. Jag är tom för tillf'llet. I mitt huvud finns bara luft. Ikväll var en riktigt kass kväll. Kännslan av att gå och vänta på något som aldrig skulle komma. Att hålla huvudet kallt och inte sätta för höga förvntningar. Samtidigt gå runt och inte låtsasom någonting. Vad ville du att jag skulle göra? Va allt falskt hela tiden eller fanns något där? Vad gjorde jag för fel? 

Visst vi kan prata känslor. Vi kan kyssas och kalla varran söta saker. Men det ska inte vara något deltidsjobb. Jag vill finnas där hela tiden. Jag är inget andra val och inet alternativ. Jag behöver dig där hela tiden. Det jag stör mig på mest är att du inte änns kunde berätta det. Du kan inte svara. Förlåt mig, men du är så jävla feg. 

Jag ville bara ha ett svar. Många frågor som åkte runt i huvudet. 

Jag orkar inte mer. Jag vill inte tänka på det men det är ganska svårt att glömma någon som man har så himla mycket glada minnen med. Jag vill sätta punkt, vända blad och gå vidare. 

 

Ha ett bra liv. Jag kommer inte längre vara en del av det,

 

 

- Jag hatar stress

 

- Något av det som berättar mest om mig är min Tumbrl och spelningslista.

 

- Kan få inspirationsrus, blir så inspirerad av tex foto, musik eller illustraioner att jag bara vill hålla på med det och inte alls kan koncentrera mig på annat. Jobbigt när man egentligen skulle behöva sova.

 

- Jag har två helt olika stilar. Älskar den streetiga och coola stilen men kan inte tycka illa om kära Jeffery Cambell. Alla har inte sett båda stilarna dock.

 

- Hatar glasspinnar..

 

- Tvångsbeteende, måste önska mig något 11,11 och alla andra lika-mycket-på-båda-sidan-klock-slag.

 

- Gillar verkligen inte sjukhus. 

 

- Gillar inte alls skräckfilm.

 

- Lättskrämd, lätlurad. Inte bra, i tell you! 

 

- London in my heart. Ska bo där någon gång i livet. 

 

-  Hör nästan varje dag flera gånger att jag är otroligt positiv och märker själv hur jag får andra i min närhet glada. Loove it.

 

- Mitt drömjobb är att bli fotograf. Just nu skulle jag hellst vilja vara skate fotograf/filmare och åka med ett Team över hela världen. 

 

- Jag trivs mycket bättre hemma en fredagkväll och mysermed vänner än dra ut och festa hela natten. 

 

- Jag älskar min familj och mina vänner. 

 

- Jag kommer antagligen dö av matbrist när jag flyttar hemifrån bara pga att jag inte kan laga mat. 

Jag möts varje dag av nya människor. Nytt folk. Nya ansikten. Nya stories. Hur ser dom mig? Vad tror dom att min story är? "Hon är en av dom tysta som tänker för mycket" eller "Hon är en av dom jobbiga som aldrig kan hålla käft". Hur många gånger ska jag behöva förklara mig själv för att alla ska förstå mig? Hur mycket ska jag behöva väga för att ni ska se mig? Hur ska jag klä mig och vad ska jag säga? Alla får sin egen uppfanning av mig. Jag får min egen tolkning av dig. Du kan vara en jävla bitch en dag och en annan dag kan du vara en underbar människa. Jag vet inte. Ena stunden kanske jag är som du och en annan som hon. Jag kan vara både och. Vem bryr sig egentligen om vilket som är mitt rätta jag? Helt ärligt. Skulle du bry dig om hela min dags skratt och leenden var bara en mask? Skulle du bli förvånad? Det är alltid dom tysta och dom som verkar glada som har det värst. Tro mig, jag vet. De snälla försvinner först. Det skulle vara så lätt att säga att jag kommer från ett annat land. Att jag har en annan bakgrund och att jag har helt andra intressen än vad jag egentligen har. För hur många människor känner du egentligen som inte bara är ytligt? Hur många har du som du vet att du kan lite på till 100 procent? Din bästa vän har säkert något gömt. Hon/han kanske går runt och snackar skit bakom din rygg? Kanske är  du likadan? 

Det är hemskt. Face the realify. 

 

Nej. Banta, sluta äta, träna som en galning? Nej. Jag har testat, det är inte värt det. Jag var en gång besatt ett tag. Jag var inte nöjd med mig själv. Jag kunde nog aldrig bli det heller. Det är inget som jag vill prata om, men jag vill att folk ska förstå mig. Jag vill liksom bli rätt behandlad. Jag bryr mig inte om det nu. Jag har gått förbi det där. Hur viktigt är det vad det står för siffra på vågen? Jag bryr mig inte j*vla ett skiit om det. Vad jag bryr mig om är hur jag mår och hur jag ser på mig själv. Mår jag bättre av att äta den biten, klart att jag gör det. Alla har vi våra snygg-och-ful-dagar. Jag tränar. Jag tänker på hur jag ser ut. Men jag väger mig inte längre. Jag vill inte. Det skulle bara sätta sig på mig och jag skulle inte konsentrera på annat. Jag avstår från det jag vet skulle göra mig ont.

Jag HATAR att höra folk säga saker som "åh jag är så tjock nu" eller "jag kan inte äta det där". Tycker bara det är jobbigt att höra på folk som ser ner på sig själva så mycket.

Varför ser så många träning som ett sätt att brilljera på? Hur långt ni springer eller hur mycket ni lyfter kommer inte avgöra om ni blir accepterade av samhället eller inte. Det är inget som säger att du kommer vara bättre än mig för att du tränar mer och äter mindre. 

Jag vill bara få fram till er att ni inte ska bry er om siffror. Det viktiga är att ni mår bra! (Försöker verkligen att inte låta som någon sorts sjuksyster, men inser själv att jag inte lyckas så bra..) PUSS.

Jag och mamma fick igång världens konversation i torsdags när hon skjutsade mig från träningen. 

Jag och mamma pratade om hur den nya generationen har ändrats, till något värre. För något år sedan va det normalt att börja sitta vid datan vid 12 år, nu sitter 3 åringar där. Dom ska ju vara ute och leka med pinnar? Eller hur? Vart är alla kojjor? Alla pokemonkort? Alla saker som vi gjorde? Min kompis berättade att hennes lillasyster i sommras sa till henne att hon tyckte att hon var tjock. Systern är bara 9 år. Heelt sjukt! Varför ska samhället vara så perfekt? Det är sådant som förs över till de yngre också. Tänkt på det någon gång? 

När jag var liten var jag jätterädd för alla som var äldre än mig. När någon i klassen över mig gick förbi skolgården blev jag direkt tyst. Vart är den respekten nu? Saknar den gamla tiden ibland. Visst att jag tillhör den nya generationen, men jag är väll ändå inte så brutalt fängslad i den? Något av det bästa jag vet är att vara med min farmor och farfar. De vet inte vad en app är, de har ingen aning om vad man kan göra vid en dator. Varför kollar vi på en skärm i flera timmar i sträck? 

Något mer som alla barn idag saknar: Gamla, hederliga, tecknade, lite smått brusiga filmer och serier. Vi kollade på Disneyfilmer, tecknade serier. Inte animerade mussepigg. Nej. 

Vart är mot oändligheten och vidare? Hakuna Matata? Jag saknar Kim possible. Vart är mitt gröna monster Mike från Monsters Inc? De blå huset med nallen i och hans hejdå-måne? Varför sjunger ingen "Hej, hej vilken underbar dag det är"? Kanske va det bättre förr? 

Jag ryser ännu till känn en doft av kärleken.

Jag gråter fortfarande när Mofasa dör. Slutet på Toy story 3 är hemskt. 

Jag skrattar varje gång som Sunes pappa ska förklara vad en negerboll/choklad boll heter. "no,no..no.. we are calling them eeh... Wiiinerbreads...

Jag minns hur gärna jag ville ha ett expriment från uttre rymdem´n, hur jag ville vara en sjöjungfru och hur jag ville ha en ridande prins i solnedgånen. 

Ge mig tillbaka mina Disney filmer, de där serierna. Jag vill ha Rasten, Harry Potter som barn, 

 

21, 51. Förlåt mig, men vad fan händer med världen?

Bortgångar bara kommer och går. Denna veckan har varit helt sjuk. Vill bara spola fram tiden, vända blad och gå vidare. Sätta pungt för dethär kapittlet. Det behövs. Tror inte jag vet någon människa som just nu mår riktigt bra. Jag är trasig. Alla är lite sönder. Dehär är stört. Allt försvinner. Inget finns kvar. Får veta en dålig sak efter den andra. Tror att en sak stämmer, men det visar sig vara något helt annat. Jag pallar snart inte mer. Klarar inte med mer press. Mår dåligt mestadels av tiden. Tänker på alla runt om. Egentligen är det väll inget synd om mig. Hur klara dom andra sig? Mina tankar går till dom hela tiden.

Har svårt att se det positiva nu. Allt går utför. En uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Jag ser inget ljus i tunneln. Allt är svart. 

Tar det någonsin slut? Är det såhär livet är? Det kommer fortsätta. Dåliga saker kommer alltid i tre. Var detta det första? När kommer nummer två? Vem blir det nästa gång? 

 Det är äckligt om det alltid kommer vara såhär. Livet består av nedgångar och förluster. Motgångar. Men det finns också medvind. 

22, 08Jag ryser fortfarande av tanken. Klarar inte av att gå in på facebook eller instagram längre. Vill bara gråta. Det är inte bara han som är, det är han och hon också. Det räcker alltså inte med bara en dålig sak utan de kommer ett massor. Flödet slutar aldrig. Påminns om det hela tiden. Dessutom kommer gamla minnen tillbaka vilket blir att strö salt i gamla sår. 

 

Älskade vänner , ta hand om er!!

 

22,15. Läste precis en text frå hans bästa vän. Gråter. 

 

22,16. Tänker på alla fake leenden som vackan hade att bjuda på. Förskte bara dölja min sorg men fick bara fram ett leende som var fullt av smärta. 

 

22, 35. Det här är galet. 

 

22, 41. Tänker på den mardrömmen jag hade inatt. Vill glömma. 

 

22, 50 

Jag är kär. Jag har aldrig kännt såhär för något innan. Det är något som får mig dras till dig hela tiden. Tänker på dig dygnet runt nästan. Vill till dig. Du har allt, efter dig känner jag mig så inspirerad. Du är anledningen att jag börjat teckna och illustrera igen. Fotointresset kom också lite extra efter dig. Du får mig glad och ledsen. Du har fått mig känna mig fri ett flertal gånger. Dina texter har fått mig tänka mer än jag aldrig trott att jag kunnat tänka.

Jag vet att vi bara har kännt varran i lite drygt 2 månader. Säg till om det går för snabbt. Men jag känner att jag vill ta vårat förhållande lite längre än vart vi reda står. Så snälla du, vill du gifta dig med mig??Du och jag föralltid Tumblr, du och jag. 

 

 

 

Jag finner inga ord. Läser samma sak överallt och allt påminner mig om dig. Musik, bilder och människor. Vill inte förstå. Kommer nog aldrig göra det heller. Det är alldelles för stort för ett huvud att ta in. Det va inte vad jag ville. Det var inte vad någon ville. Det är allas slut. Alla går igenom det något, allt tar slut. Men det skulle inte sluta nu. Det skulle växa och vara. Vem kunde ana? Inte änns du? Även om du bara är ett minne nu så kommer du finnas med oss. Tänker på familj och vänner. Det är svårt för mig att inse, hur är det inte för dom som stod dig nära? Kanske va det menat från första början? Ska vi lära oss något av dethär vi som är kvar? Kom han hit därför? Livet är orättvist, livet spelar spel och sviker. Men man får göra det bästa av den korta tiden man har.  Alla sörjer med dig. Alla. Hoppas att du är på ett bättre ställe nu. Vila i frid. 

Alltid saknad och älskad och aldrig bortglömd.

 

 

 

 

 

THE SOCIALITY KILLED THE TEENS

 

Vad ska jag säga för att du se mig? Vad ska det stå för siffta på vågen för att du ska vilja ses med mig och vad ska jag ha på mig för att få kallas din vän? Det är sådan jävla press på ungdommar idag. 2012. Man kunde tro att såhär långt fram i tiden så borde det finnas något som tagit bort herrarki, grupptryck och olika grupperingar i samhället. Men nej. Det känns snarare som tvärt om. Hur många gånger har du inte suttit vid facebook och jättenoga granskat varje like du får på en bild? Visst har du en förmåga att bli lite extra glad om du får 100 likes på en status än om du får 10? Varför? Behöver du bekräftelse? Måste du på något vis höra att du är vacker för att själv kunna känna dig det? Varför är det så viktigt? Skulle det vara lika viktigt om inte alla kunde e vilka som gillar vad? Jag tror inte det.

 

 

Vi blir så otroligt påverkade av allt runt omkring oss, hela tiden. Du kan inte gå 10 meter utan att se, höra eller känna något som inte påverkar dig. Du blir påverkad av precis allting. Väder, kläder, medmänniskor, reklam, färger, lukter och smaker. Du kan inte tänka en tanke som kommer helt ifrån dig. Allt du tänker är som en mixt av vad alla andra tänker och tycker som du har blandat ihop till din egen. Du har kanske inga egna värderingar utan du har andras. Varitfrån kommer då alla grupperingar och all herrarki? Vem säger att dom är  coolare än oss? Alla vill ha respekt. Alla vill ses som störst och coolast. Alla vill ta sig till toppen. Alla vill ha en bra karriär, ett fint lyxigt hus, ett bra utseende och bra relationer med massor av vänner Varför har hon mer förjare på Twitter? Jag tror att något som förstört oss är alla sociala medier. Facebook, Instagram, twitter, Bloggar osv. 
Går du in på en blogg och får se en bild på en snygg människa önskar du troligen att du var som hon/honom (hen). Kanke inte medvetet. Mycket av hur vi påverkas kommer omedvetet. Du tänker inte på det men just nu så påverkas du av miljoner saker runt omkring dig.Det är en skrämmande tanske. 

 

 

 

 

Låter jag djup? Känner mig djup. Hela dagen idag har jag gått runt och verkligen försökt att få andra le och skratta. Varje dag försöker jag med det och varje gång skrikr det "SCORE" innom mig när jag lyckas. Vill att alla ska ta ut de positiva ur alla situationer. Att alla ska sluta se allt från den gråa sidan. Men iband måste man få veta lite om den tråkiga, hemska verkligeheten. För utan realistiska tankar så fastnar vi alla i dom drömmar vi har om en vacker värld. Ett vackert samhälle som aldrig kommer finnas.